Känner ni till vad ett utgivningsbevis är? Det borde ni kanske göra, åtminstone om ni är kulturtidskriftsredaktör.
Från och med nästa år kräver nämligen Kulturrådet att alla kulturtidskrifter ska ha utgivningsbevis, för att de ska kunna få produktionsstöd.
Det är en nyhet för 2011, även om Kulturrådet smyger ut informationen mitt i ett stycke under rubriken ”Att söka”. Det är alltså inte bara den omdiskuterade definitionen av vad som är en kulturtidskrift som har ändrats!
Ett utgivningsbevis ansöker man om från Patent- och registreringsverket; en ansökan kostar 2.300 kronor. Beviset är till för att att uppgifter som ansvarig utgivare, utgivningsort, tidskriftens ägare osv. ska finnas listade i en central instans. För att ett utgivningsbevis ska kunna registreras måste tidskriftens namn vara ledigt, det vill säga ingen annan ska ha registrerat samma eller ett alltför snarlikt namn.
Begreppet utgivningsbevis är gammalt och finns med i tryckfrihetsförordningen från 1949 (som i delar härstammar ända från 1766). Det visar sig att en periodisk skrift som kommer ut med minst fyra nummer om året ska ha utgivningsbevis.
Historiskt sett har begreppet utgivningsbevis använts på ett ibland avskräckande sätt; se till exempel historien om Aftonbladet, där Karl XIV Johan gång på gång drog in utgivningsbeviset för tidningen, varvid Lars Johan Hierta (som ansökte via bulvaner) döpte om den till Det femte Aftonbladet, Det sjätte Aftonbladet osv. Men att kulturtidskriftsredaktörer i många fall inte ansökt om utgivningsbevis för sin tidskrift handlar nog mer om lathet, okunskap och brist på pengar. Antagligen har man inte heller sett värdet av ett utgivningsbevis, tidskrifterna har inte uppfattat sig som en del av etablissemanget, speciellt inte 70- och 80-talens stenciltidskrifter, så man sprang knappast till staten och bad om att få bli registrerad.
Av de 102 tryckta kulturtidskrifter som får produktionsstöd i år känner jag till flera stycken som saknar utgivningsbevis. Jag har gjort stickprov, och i genomsnitt verkar det som om 2 av 10 helt enkelt inte ansökt om eller nekats utgivningsbevis. Hur ska Kulturrådet göra med deras ansökningar för nästa år? Tidskriften Aurora som jag själv jobbar med saknar i skrivande stund utgivningsbevis. Vi sitter dock i samma båt som OEI – inte heller de har något utgivningsbevis! Även Grävande journalisters tidskrift Scoop saknar ett sådant bevis.
Skurken/hjärnan bakom det hela är den borgerliga regeringen, som i den nya förordningen ”om statsbidrag till litteratur, kulturtidskrifter och läsfrämjande insatser” sätter ramarna för vilka Kulturrådet får ge stöd. Som ni ser i femte paragrafen får statsbidrag bara utgå till den som ”bedriver utgivningsverksamhet av professionell art i Sverige av litteratur eller kulturtidskrifter”. Således: inga kulturuttryck underifrån godtas längre av statsmakterna på det litterära fältet! Poesitidskriften Den Blinde Argus (1985-95) var ett sådant, vi fick produktionsstöd från Kulturrådet, och ingen frågade någonsin efter utgivningsbeviset (vi hade inget). I dag hade vår utgivning omöjliggjorts av de nya reglerna.
P.S. Även nättidskrifterna ska ha utgivningsbevis, ansöks om från Radio- och tv-verket.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
16 kommentarer :
När jag var (en av) redaktör (erna) för Hjärnstorm såg jag till att vi fick utgivningsbevis. En lång och omständlig byråkratisk procedur, tyckte jag då (hatar sånt). Men det som det ständigt hakade upp sig på var vem som skulle stå som ansvarig utgivare, lämpligen då någon ansvarig person. Det blev, till vederbörandes förvåning, Lisa Modeé. Kanske på grund av en viss feministisk lojalitet som jag i övrigt sällan missbrukar. Lisa var värd det.
Dock, det du hänger dig på, är det ju faktiskt bara något så tråkigt som en procedur: ett utgivningsbevis; inte så mycket att yla om.
Annat är det med de nya inskränkta reglerna för kulturtidskrifter: Där borde alla yla mer.
Jag förstår inte heller riktigt vad som är problemet med detta, förutom att det verkar lite joxigt. Alla som vill ha ett utgivningsbevis får väl ett om namnet är ledigt?
Ni verkar inte riktigt förstå frågans komplexitet! Här några ytterligare förtydliganden för att bena ut frågan:
1) 2.300:- är ganska mycket pengar som en oförutsedd engångsutgift. Det är ju en tiondel av den summa t.ex. Aurora söker på Kulturrådet.
2) Hur ska man göra med ansökningarna för nästa år, som redan är inlämnade till Kulturrådet? Jag konstaterar att varken Aurora eller OEI har skickat med kopia på sitt utgivningsbevis (som i intetdera fallet existerar). Får vi möjlighet att komplettera i efterhand, och i såna fall, hur långt fram tiden? Kommer tidskrifterna att behandlas lika eller kommer man att göra undantag bara i vissa fall?
3) Kom ihåg att en väldig massa tidnings- och tidskriftsnamn redan finns registrerade på PRV, och alltså är upptagna. Innan man ändrade giltighetstiden och införde en tioårsregel (namnrättigheterna måste förnyas vart tionde år) så varade rättigheterna i "all evighet"! Innan ändringen fanns 20.000 namn redan registerade; nu efter regeln om att namnen måste förnyas är 8.000 registrerade. De flesta naturligtvis av rent kommersiella intressen! Det kan vara svårt för kulturtidskrifterna att hävda sig här, de slåss med mattidskrifter och nöjesmagasin etc.
4) Det kan finnas ytterligare skäl till att namnen inte får registreras. Bang fick till exempel inte heta enbart så utan var tvungen att registrera Forum Bang.
5) En del ansvariga utgivare vill av säkerhetsskäl inte ange sina personuppgifter till PRV.
Slutligen: HAR NI HÖRT TALAS OM UNDERGROUNDTIDSKRIFTER?
Men, om man vill vara en "undergroundtidskrift" vill man då verkligen ha pengar från staten?
Det är inte den borgerliga regeringen som är "skurken" (att de är skurkar i alla andra tänkbara meningar är en annan sak), utan Kulturrådet som vill ha det så. Och det är för att tidskrifterna ska kunna ha en officiell ansvarig utgivare och att skribenterna och tidskriften ska kunna skyddas av tryckfrihetsförordningen. (Har för mig att du också är ansvarig utgivare för Aurora, Andreas. Eller? Om ni inte har ett utgivningsbevis är det i alla fall helt onödigt.) Vad är det för nya inskränkta regler för kulturtidskrifter du menar, Gabrielle?
Käre anonym, jag kan förstå din invändning, absolut. Men faktum kvarstår att många alternativ/undergroundtidskrifter som grundades på 70-talet så småningom fick kulturstöd. Och de behövde inte heller byta karaktär för att få det. Men den statliga kulturpolitiken var då under uppbyggnad och hade en helt annan utformning än i dag. Långt ifrån perfekt, men man uppmuntrade ändå initiativ underifrån på ett helt annat sätt än i dag. De man mötte från Kulturrådets sida hade en frihetlig hållning. Fast kanske tänker jag bara på Kulturrådets legendariske tidskriftsansvarige, Erik Östling?
Den stora fördelen med utgivningsbevis, från tidskrifternas synvinkel, är ju att man får fullt grundlagsskydd. Grundlagens skydd för tryckfrihet gäller bara tidningar/tidskrifter/sajter med utgivningsbevis.
Den som är underground kör givetvis utan tidskriftsstöd.
Håller med Håkan angående undergroundtidskrifter. Sedan står det ju klart och tydligt i Kulturrådets bestämmelser att man ska ha ett utgivningsbevis – läser man inte dem innan man skickar in sin ansökan? Jag tänker också att en redaktion oftast består av ett antal personer och att dessa med lite god vilja säkert kan bidra med några hundralappar var och sedan är saken ur världen.
Jag är ledsen, men du har fel, Andreas. Kulturrådet gör i princip ingenting som inte den borgerliga regeringen har uppdragit åt dem att göra. Deras föreskrifter är ju en ren omarbetning av den borgerliga regeringens förordning rörande kulturtidskrifter. Med ett enda undantag, som jag återkommer till.
Jag tycker det är naivt att tro att kravet på utgivningsbevis är en slags ynnest som ges från statsmakternas sida! Det handlar inte om det. Efter att ha pratat med PRV:s tryckfrihetsexpert Jan Ottosson vet jag nu att periodiska skrifter i själva verket har ett SÄMRE skydd än t.ex. en årsbok, en antologi eller en roman. Det är en konstig ordning. Just vad det gäller tidningar och tidskrifter krävs det ett utgivningsbevis för att tryckfriheten ska gälla fullt ut. Så vad handlar det om? Som jag ser det handlar det om två saker: 1) statsmakterna vill ha kontroll över vilka som ger ut tidningar och tidskrifter 2) skydd av ekonomiska intressen, tryckaren ska inte åka dit utan ansvarige utgivaren ska åtalas om det publiceras något förgripligt. Statsmakterna fruktar det fria ordet, och därför kontrolleras det med hjälp av utgivningsbevis. Men jag anser det strider mot det allmänna rättsmedvetandet att journalistiskt arbete bedöms olika beroende på om det finns utgivningsbevis eller inte. Gäller även journalistik och andra publiceringar på nätet.
Kontentan just nu, är att den som saknar utgivningsbevis inte kan få produktionsstöd av Kulturrådet. Därför tvingas man bejaka kravet på utgivningsbevis såvida man vill vara verksam inom det litterära fältet, avdelning kulturtidskrifter.
Naturligtvis, undergroundtidskrift, men hur mycket pengar har man att lägga ur egen ficka, när ens kolleger ur tidskriftsvärlden lyfter hundratusentals kronor från Kulturrådet? Nå, att få ett godkänt utgivningsbevis är ändå bara första hindret i den långa vägen mot att få produktionsstöd... numera känns det ytterst avlägset. Men för att tidskriften Aurora ska kunna överleva tvingas jag ju kämpa för det här, utgivningsbevis eller inte. P.S. Det är inte så lätt som ni tror att få ett utgivningsbevis!
Andreas E:
Med de nya inskränkta reglerna menar jag bara det som redan debatterats här och var; att man snävrar in vad en kulturtidskrift ska handla om, och därmed eventuellt skickar ut en del mer politiska/samhällsengagerade tidskrifter i kylan. Eventually, som det heter på engelska, när man menar "så småningom", som en konsekvens av...etc.
Nu överdriver du väl lite, Andreas. Utgivningsbeviset skyddar inte bara tryckeriet från ansvar, det skyddar i första hand den enskilde skribenten i en tidskrift, eftersom bara den ansvarige utgivaren kan ställas till svars. Det innebär också källskydd: myndigheter får inte efterforska vem som lämnat uppgifter till en artikel. Och eftersom Personuppgiftslagen är föråldrad/dåligt skriven skyddar det också nättidskrifter mot PUL; om jag förstått det rätt anses man ägna sig åt databehandling av personuppgifter om man skriver någons namn i sin blogg.
Varför har periodiska skrifter ett sämre skydd än romaner, menar du?
Jag har inte brytt mig om att söka utgivningsbevis när jag gjort tidskrifter på nätet och på papper, men jag tycker att det är en god idé. Om jag drev en tidskrift idag skulle jag ha ett. Kanske borde man ha ett för sin blogg?
Jag har för mig att det också fanns ett synnerligen praktiskt skäl med det där att vara registrerad på Pantentverket; nämligen att man bara då kunde skicka tidskriften till prenumeranterna med reducerat porto. Något man troligen sparar in många tusenlappar på.
Distributionsfrågan är annars något som föga intresserar mig, så här kan någon klokpetter få fylla i det som fattas...av fakta i målet.
Gabrielle: du menar det där som det debaterats allt för mycket om, att man vill inskränka tidskriftsstödet till att gälla endast de konstorienterade tidskrifterna? Tyvärr är denna "debatt" ett utslag av att det finns alltför många i tidskriftsvärlden som är mer mån om att höra sin egen röst (samtidigt som man vet att allt säger är politiskt korrekt helt i enlighet med vad alla andra gaphalsar skriker), än att läsa vad som faktiskt står i de nya formuleringarna. Det finns absolut ingenting som säger att kultur i vidaste mening och debatt inte skulle innefattas av stödet. Men formuleringen är ny och trycker inte riktigt lika mycket på samhällsdebatten. Man kan se det så här: på 70-talet var det inte lika självklart för alla att kultur även innefattar annat än konst, därför behövde man trycka litet extra på detta när förordningen antogs 1974. Idag är detta en självklarhet – formuleringen är därför gammalmodig. Jag tycker för övrigt att det är intressant att man flera gånger stöter på den intressanta definitionen av kulturtidskrift ungefär i stil med: kulturtidskrift är en tidskrift som sysselsätter sig med kultur- ELLER samhällsfrågor (min betoning).
Gaphalsande är inte min stil. Det är möjligt at du har rätt, det är möjligt att du har fel. Den som lever får se.
Men att de borgerliga majoriteterna i kulturutskott och liknande är trötta på vänsterns samhällsdebatt och formuleringsföreträde, det är i alla fall solklart.
Och att privata pengar i aldrig skådade mängder går till bisarra tankesmedjor och /eller kloka tankesmedjor, är också en sorts indoktrinerande kultur, som kör upp en bredsida just i samhällsdebatten, så om vissa somliga samhällsgranskande tdiskrifter vojar sig lite kan jag förstå. Nog om detta, för min del.
Naturligtvis har jag inte anklagat dig för att gaphalsa, Gabrielle, det förstår du nog. Visst har du rätt i att borgarna är trötta på vad de anser vara vänsterns formuleringsföreträde, och så har vi dessa tankesmedjor ... På sikt kan nog detta allmänna klimat sätta sina spår bland vilka som får, och hur mycket, kulturtidskriftsstöd. Men det finns inget som helst inskränkande vad beträffar kulturbegreppet i den nya formuleringen. Men många ojar sig och är mycket riktigt oroliga. Andra tar detta som tillfälle att få ta litet plats och "tycka till". Och de flesta upprepar exakt det som andra sagt tidigare, och kopierar felläsningarna (om man ens läst). Ibland blir det komiskt. Vad tycks om GP:s kulturchef Gabriel Byströms retoriska inledning med en formulerad fråga i en krönika (25 sep 09): "För varför ska staten subventionera kulturtidskrifter som inte sysslar med kultur utan samhällsdebatt (...)?" Ja, det kan man faktiskt fråga sig. Om det inte är så att samhällsdebatt som företeelse ingår i kulturbegreppet, vilket det visst kan göra.
Skicka en kommentar