Med risk för att verka obsessive compulsive, och helt fokuserad på snö, när alla andra talar om de viktiga tingen, så donerar jag ännu ett par vinterbilder. Den till vänster är ett vykort från Oskar Bergman, min mormors favoritkonstnär. Och det är klart; min mormor tyckte mycket om vitsippor och precision, och var dessutom född på artonhundratalet.
Det var även Bruno Liljefors, som nu ställs ut i på Thielska Galleriet (till 23 jan 11). Jag har inte sett utställningen, men det bör man göra före jul, eller mitt i januari, när det inte är mellandagsrea på Thielska. (Kolla frimärkena)
Samtidigt, i en annan sal, en artonhundratalare som fann att Naturen hade annat än frid och ro och eviga återkomster att reproducera. Hans målning av ett stycke landskap är hundra år modernare än kamraternas, en stygg natur, lika spänningsfylld som målaren. Men samtidigt bara ett annat väder. Man känner igen den elektriska oron, glansen i sten och grus, och en stormhimmel som är bländande grå. 
August Strindberg, 1905. Se hur hans bild hela tiden förändrar sig, aldrig stelnar till, som de andras. Han var inte gjord för konstfetischismen; och kanske var det just författarskapet som gjorde honom friare än andra målare, att göra som han ville, nästan hur som helst. Samtidigt väldigt bestämt.
3 kommentarer :
snö är väldigt viktigt!
Det där Du säger om Strindberg är fruktansvärt intressant. Just detta att hans brist på skolning och brist på respekt för det vedertagna gör honom fri. På många sätt är han bättre än massor av samtida målare som formellt sätt var godkända, begåvade, duktiga. Han var rock n' roll. Målarna runt honom var ju skickligare än honom - men inte lika intressanta!
Kim Larsson
”Se hur hans bild hela tiden förändrar sig, aldrig stelnar till, som de andras.” Det där var en bra formulering, användbar i så många sammanhang. Den löste upp en tillfällig inre knut. Tack för det!
Skicka en kommentar