...och detaljerna sipprar ner till obetydlighetens nivå. För det vet ju alla – att det finns en nivå för obetydligheter, och att det är där människornas psyken befinner sig alltför stor del av tiden. I små konflikter, charmlösa positioneringar, opportunistiska utspel (den här grejen kommer att få alla med sig, yummi!), kotteristiska habitat, för att inte tala om pengarnas imperium.
Pengarna, lånen, amorteringarna. Räntans steg upp eller ner, som en halt ängel i en trappa mellan himmel och jord, vars minsta förflyttning måste omges med ritualer och böner, med antropocentriska utsvävningar och teologiska utredningar, med bikt och förlåtelse och hopp och tro.
Skyldiga. Hur skyldiga? Hur mycket? Hur länge? Till vad, vem, vilka. I vilkas makt?
”Den som står i skuld är inte fri”, mässade Göran Persson och hjälpte sedan till, via de utförsålda kommunala bostäderna, att sätta svenska folket i skuld som aldrig förr. Numera är man originell om man inte har skulder till 190 procent av sin årsinkomst. Bostadslån.
Det är vad folket i Vasastan hörs ”samtala” om på promenader i parken. Vagnen med barnet rullar framför, bakom rullar den hundrade föräldrakonversationen jag avhört: Om lånen, och räntorna, bostadens värde, nu och sedan, ännu senare, i morgon, om hundra år. Lån har eskatologiska proportioner.
Amorteringarna, elpriset, aktietipset. Det nya svenska småkapitalistiska överjaget har massiv reklamplats i TVkanalernas alla nyhetssändningar. Indoktrineringen fungerar perfekt, under täckmantel av minutiösa ekonominyheter ska analfixeringens tidevarv präglas in. Det här kan du vinna på. Det här kan du spara på. De här aktierna ska du sälja. Den här mattan kan vara värd det dubbla om tjugo år. Den här tavlan bör du sälja på Sothebys, inte på fucking lilla Bukowski.
Tur att det finns bibliotek, museer, tavlor på nätet. Bilder som är gratis och som gett mig mer än någon investering.
Turner.
Idag var det hans väder, hans himmel. Ljuset av en milt glödande sol bakom några västliga molnslöjor. Dagrarna i blankisen, snöblå buskar och marker, en grön ton i skyarna österut, ett rosa dis runt solen bakom Bellevue. De där tre till fem färgerna som dränker de få detaljerna, stadens siluett i fjärran, Karolinska sjukhusets kontur, träden i motljuset. Samma färger som sekel efter sekel abstraheras ned, tills de kan omfattas av ett par horisontala fält.
Rothko.
William Turner. Mark Rothko. Bra sällskap! Och inte en jävel som pratar räntor vid isljuset idag. Bliss!
PS: Filmen om Turner går på kunskapskanalen i kväll kl 21.00
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar