Nu ska vi varken spå i sumpen eller lägga kort om det här fallet. Även om mitt sjätte sinne säger mig att här finns något ganska lurt, så räcker det förstås inte In Court.
Jag ska bara lägga mig i måttligt, och hävda att sexuella rättigheter/skyldigheter/beteenden mellan män och kvinnor tycks leva ett ojämlikt liv.
Okej, ingen kvinna med HIV-skräck (t.ex. jag själv eller AA) vill ha en man i sängen som lite påpassligt gör entre innan man riktigt vaknat. Man vill ha kådis och gemensamma överenskommelser. Sex ska man också kunna lita på. Ju.
Fast det sällan är så. Förförelsens minut kan vara kort som en liten glidning i tyngdlagen och så är det kört. Vill man så kan man anklaga den andre, mera sällan sig själv. Sexualiteten är ingen bil, och körskolan har för övrigt ofta stängt om natten.
Assange eller damerna, damerna eller Assange, man kan sätta sina odds var man vill. Betting och petting, halv eller helsex, halv eller hel överenskommelse? Osvuret är bäst.
Det kom bara lite för väl placerat, det här målet mot Assange. Mer vill jag inte lägga ner på konspirationstanken.
Däremot vill jag lägga in två andra tankar, som slog mig under diskussionerna mellan advokater, bloggare, och ett par normala medmänniskor: En kådis vara eller inte vara borde inte kunna rubriceras som våldtäkt. Och att en man som man nyss valt till sängkamrat och sovit en natt med, känner sig frestad om morgonen, i den säng där han varit välkommen kvällen innan, kan inte heller betraktas som våldtäkt, annat än om man sliter hårt på språkets valörer. Sexuellt ofredande, däremot, kan väl gå an. En integritetskränkning.
Tanke nummer två: Det är en underlig rättvisa mellan könen, att en man som har samlag utan kådis, kan få sitt liv förstört, medan en kvinna som vill bli befruktad av en man (som inte vill det) får bestämma över följderna av sexualakten. Hon kan, om hon vill, ringa upp en man i Göteborg eller Dublin som hon haft en one-night med, och säga: Du, jag blev med barn, och jag tänker behålla det.
Gulligt. Men kanske inte för mannen som utan någon som helst diskussion om saken, och utan gemensamma överenskommelser, blir pappa mot sin vilja. Detta är en ganska vanlig gränsöverskridande integritetskränkning, ibland med tursamma följder, men lika ofta med en känsla, från mannens sida, att han inte alls fick vara med och bestämma, men däremot har ett band till någon, som han kanske känner sig nödgad att ta lite ansvar för, emotionellt, om han nu får det.
Var gränsen går för sexuella avtal är tajt satt för en man, men ganska luddigt vad beträffar en kvinna. Det är som om lagens moral vakar över kådis-samhället och det sexuella våldet, och det är prima. Men tanken på att kvinnor gör män med barn har inte hunnit igenom artonhundratalsvallen av kvinnor som blev gjorda med barn. Rätta mig om jag har fel. Nej, förresten, gör inte det! Det är jag som har rätt, i det här fallet.
_______________________________________________________
Om bristfälliga vittnesförhör kan man läsa i artikeln som Andreas Björsten länkar till i föregående blogginlägg.
Och här en text av John Pilger, för er som inte ännu läst den
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
22 kommentarer :
Nja, jag har några invändningar ändå, till exempel mot: "Och att en man som man nyss valt till sängkamrat och sovit en natt med, känner sig frestad om morgonen, i den säng där han varit välkommen kvällen innan, kan inte heller betraktas som våldtäkt, annat än om man sliter hårt på språkets valörer."
Vill man inte så vill man inte, och då spelar det ingen roll vad som har hänt innan. De flesta våldtäkter sker mellan människor som redan känner varandra – rent hypotetiskt kan en kvinna vakna upp bredvid sin äkta man som hon varit gift med i tjugo år och tänka "nej, det var sista gången jag låg med den där idioten" och om hon sedan blir tvingad är det våldtäkt ändå, naturligtvis.
Vad gäller tanke nummer två så finns det ju ingen bättre lösning än att kvinnan bestämmer över sin egen kropp. Vad är alternativen? Att hon ska kunna tvingas till abort? Att mannen ska befrias helt från ansvar? Som jag ser det är det fortfarande ett större problem att en man kan slippa ifrån alltihop. Jag tror inte det är sådär jättevanligt att en kvinna lurar en man för att få ett barn som hon vet att hon måste ta hand om själv.
Det här var enormt elegant skrivet, vill jag först säga.
Att jag tycker att det fångar frågan på pricken bidrar förstås till att jag uppskattar det.
VÅLD är ett starkt ord.
Att gå med på något man egentligen inte vill, är det våld? Och är det inte överdrivet laddat just för att det har att göra med sex?
Jag blev övertalad av en äldre professor att i ett stort samarbetsprojekt arbeta med en annan fråga än den jag var intresserad av. Det fick rätt omfattande konsekvenser för min psykiska arbetsmiljö under tre års tid. Det har inte ett skvatt med sex att göra. Och det finns ingen brottsrubricering för det.
gabrielle - tack
einar
Gabrielle,
Jag håller med dig.
Tänker dessutom på Sara Lidmans idé om de ofödda barnens vilja att bli till, hur sexualiteten i fortplantningens tjänst är väldigt mycket starkare än vi - många gånger.
Och hur vi glömt bort den kopplingen allt som oftast. Naturen vill (fortfarande) barn.
Jag tycker med andra ord att hela den här problematiken och all den plats den tar i människors små hjärnor och i spalterna är väldigt - bredvid ämnet.
Därmed inte sagt att jag tycker våld i någon form är okej, men jag förvånas väldigt när folk glömmer att våldet också är en del av människan, män som kvinnor, och att våldet också är en del av sexualiteten. Ingen trevlig del, ingen del som ska uppmuntras, men dock en del. Ofrånkomlig antagligen.
Så var rädda om er, lyder snarare mitt råd. Var försiktiga.
Helena, Annanann, Karin, Einar - tack för era kommentarer. Jag skrev just in ett långt och genomtänkt svar här - som vid inloggning försvann i error 404 eller nåt.
Återkommer, angående helt andra "errors".
Helena. Visst förstår jag dina invändningar. Men vissa tankar är redan välplogade vägar. Jag hade lust att ploga upp några andra.
För det första: Det handlar om kroppen och gränserna för kroppen, som också omfattar känslan och viljan, för både män och kvinnor. Män som utan sin vilja blivit med barn känner jag flera. Ibland för att kvinnan sade sig ha P-piller och mannen litade på det (före HIV alltså). Ibland för att kvinnan ville ha ett barn och struntade i vad mannen tyckte. Naturligtvis är jag inte så barbarisk att jag anser att någon kvinna ska tvingas till abort.
För det andra: Världen är full av riktigt allvarsamma våldtäkter och deras offer. Inte sällan kvinnor från Asien och forna Östeuropa/Sovjet. (Se Ecpat: http://www.ecpat.se/) Jag bryr mig mera om att dessa kvinnor får tillgång till samhällets resurser och stöd, än att rättssalarna, i månader, fylls av ett dividerande om kådisar, ett dividerande som kostar miljoner. Om det skulle bli en följd av radikalfeminismen så föreslår jag att man har en bunt förskrivna kontrakt liggande i nattduksbordet och begär underskrift för var och en som kommer i fråga för sex. I annat fall kommer det att bli en klassfråga vilka som ständigt ska ropa högt om sexmissbruk, och skadestånd, medan andra kvinnors utsatthet går spårlöst förbi.
För det tredje: Assange blev först anmäld på grund av en kvinnlig polis. Den ena kvinnans berättelse handlade till en början bara om en (högst förståelig) rädsla för HIV. Hon ville att Assange skulle testa sig. Ett nödvändigt krav.
Förundersökningarna, däremot, har tydligen varit oproffsiga.
Hur som: att Julian Assange på lösa grunder ska valsa omkring i pressen som våldtäktsman, innan rättsprocessen ens kommit halvvägs, är kanske framförallt medias tyranni, men också andra inblandades ansvar.
För det fjärde: Våldtäkt inom äktenskap finns, har jag hört. Och jag behöver inte överaffirmeras om dessa och andra missbruk. Eller om kvinnans rätt till sin kropp.
Feminismen har gjort enorma framsteg på alla sociala områden. Men i sängkammaren, och andra nära relationer, är juridiken ett trubbigt instrument, precis som den är i familjerätten, arvsrätten, sambolagar etc.
Om vi nu ska förfina sexual-consent-instrumentet (gärna då genom eget ansvar och, i osäkra fall, det ovan nämnda kontraktet) så borde juridiken kunna hosta fram någon ytterligare variabel av icke-consented sex. Man skiljer noga på dråp och mord, stöld och egenmäktigt förfarande, olaga hot och utpressning, där spelar nyanserna roll. Så kanske kunde man briefa juristerna om ett tilläggsord till våldtäkt – ”misstäkt” kunde vara nåt. De som sätter likhetstecken mellan våldtäkt/överfall och överträdelse av gränser under en sexuell kontakt skapar inflation i det förfärliga ordet. Till gagn för vem?
Kalla mig gärna svartvit i mitt tänkande, men jag förstår faktiskt inte varför man måste krångla till det när det är så enkelt. Antingen har man sex där båda är överens eller så har man det inte. Och när det nu finns en lag, om än aldrig så trubbig och ofullkomlig, så får man ställa sig på den ena eller andra sidan. Av rent taktiska skäl, många gånger, för att man inte vill tillbaka till något gammalt mög som var sämre för kvinnorna.
När det gäller ofrivilliga graviditeter så är det på sätt och vis lika enkelt. Vill man absolut inte ha barn så skyddar man sig. Eller låter bli att ha sex. Det gäller män som kvinnor. Blir det ändå en graviditet av det hela så får man antingen hjälpas åt med barnet eller göra abort – och är man oense i frågan så måste kvinnan ha sista ordet eftersom det är hennes kropp. Det finns ingen annan lösning, även om det är hårt mot mannen.
Det är på det stora hela ändå hårdast för kvinnorna och så har det varit under tusentals år. När vi nu äntligen har fått till lagar som stödjer kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar så är det väl vettigt att fortsätta på den linjen och inte backa, tycker jag. Vi lever fortfarande i ett patriarkat; alla avsteg från en rak kurs kommer att gagna makten och jag tycker ingen av oss ska bidra till det.
En rak kurs, gärna. Men inte en som kör över folk, män eller kvinnor, oprövat.
Om man tror att alla kvinnor alltid har rätt, och alltid talar sanning, på grund av sitt kön, är det kanske trots allt en viss nyansering som fattas.
Och i juridiken definitivt. Alla rättssalar svämmar över av motstridga uppgifter. De bör få vara just otydliga, intill det att de blivit utredda. Den raka kursen är i det här fallet utredningens kvalitetsnivå. Inte pladdret runtomkring, inte ens vårt.
Ett litet PS i utkanten av debatten: Jag antar att ni förstår att det ovan nämnda "kontraktet i nattduksbordslådan" har en satirisk anstrykning. Själv skulle jag aldrig bjuda in en man som behövde kontraktsanställas.
Men det kan alltså finnas lägen där det är bättre att ha säkra kort än osäkra preventivmedel.
Hehe, jaså, jag som tyckte kontraktet lät som en jättebra idé ... Men tyvärr är det nog så att de människor som behöver kontrakten aldrig ens kommer att titta i nattduksbordslådan.
Jag rodde det var mitt lätt satiriska påhitt, men se här:
"Det senaste exemplet är det typiskt svenska förslaget om ett samlagskontrakt troligtvis inspirerat från USA. Ett lagförslag SOU 2010:71, som kommer att innebära att när vi tänder sexuellt på varandra ska vi PRATA med varandra först för att nå consensus, därefter ska båda skriva under ett kontrakt, (det kommer säkert att finnas förtryckt på nätet!) sedan äntligen kan vi älska med varandra. Om lusten fortfarande finns kvar? Har lagstiftaren ingen fantasi? Vad tror hon/han att det ska leda till? Statsfeminismen har gått ett steg för långt när staten går in och penetrerar ända in i sängkammaren!"
Citat från Helena Lindberg: http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/01/assange-har-r-tt-sverige-har-blivit-feminismens-saudiarabien
ja gode gud
Ja, gode Gud, säger jag också, men inte om lagförslaget utan om artikelförfattaren. Att hon bara orkar gå igång på ett förslag som inte kommer att drabba någon över huvud taget – som jag skrev ovan så kommer de som behöver kontraktet inte att bry sig om det och alla de som ligger med varandra i samförstånd har ju ingen anledning att deppa över att "staten går in och penetrerar ända in i sängkammaren".
Och de där versalerna gör mig så irriterad att jag knappt orkar skriva den här kommentaren – "när vi tänder sexuellt på varandra ska vi PRATA med varandra först för att nå consensus" – ja, hur vore det for a change?
Vad betyder det att sexualitet förknippas med kontrakt?
Vad betyder det att man känner sig behöva det?
Vad annonserar man när man tror att en erotisk relation eller fling ska säkras av ett kontrakt?
The medium is the message. Ett kontrakt av det här slaget är a priori inställt på mannen som potentiell förövare.
Lagen formerar människobilder.
Man utgår från dåliga relationer, eller inga relationer alls, och gör sig därefter sina bilder av män och kvinnor. Som i tur blir lagar som väldigt få har någon glädje av, och de som skulle kunna ha det aldrig kommer i närheten.
Men, okej, jag är liberal på den här punkten: Kontrakt för alla de som känner sig betjänta av ett tolvpunktsprogram. Eller bara två punkter: preventivmedel och ickevåld.
Men det är viktigare att lära unga brudar att värdera sin kropp, sexualitet och person, och känna igen sina känslor. Det skulle hålla mycket bättre än de där nödutvägarna,
Prata gärna innan och efter, or as you go along...preferably with your own words.
Jag ser det där lagförslaget enbart som ett (för all del lite väl optimistiskt) försök att underlätta utredningar och hjälpa människor som har problem med att kommunicera. Varför behöver man över huvud taget bry sig om man vet vad man vill och har ett sexliv som bygger på ömsesidighet? Kontraktet är ju till för dem som inte har det. Det vill säga för alla de tjejer (och säkert även killar) som INTE har lärt sig att "värdera sin kropp, sexualitet och person, och känna igen sina känslor."
Innan vi slösar mer energi på detta så får någon gärna tala om för mig var det där om kontrakt egentligen står – utredningen är på 700 sidor och varken en snabb genomläsning eller en sökning på "kontrakt" visar på någonting i stil med det som påstås i artikeln.
Helena, jag förstår dina invändningar, och har inget behov av att gå i clinch. Att läsa Sexualbrottsutredningen är bedrövande av minst två orsaker; att det sker så överjävliga saker som man knappt varit ens på höravstånd till, samt att lagstiftning på det här känsliga området är så knepig, och alltför ofta kommer att handla om att ord står mot ord. Man kan förutse många olycksaliga feldomar, åt båda hållen.
Uttalandet om ett samtyckes-kontrakt lär ha kommit från Beatrice Ask, (Jag har tyvärr inte kvar länken). Kontrakt får väl vara frivilligt, men juridiskt bindande kontrakt lär behöva tredje parts underskrift, så det blir väl också en död boll.
En del bloggare tycker vi ska ha övervakningskamera i sovrummen. Sad Sex Society?
Till sist går jag tillbaka till min början, och fallet Assange, som jag fortfarande anser är lika svårbedömd som alla andra liknande fall, om dock med en del specifika kändishysteriproblem. Läser man sexualbrottsutredningens analys verkar det dock som om hans ”våldtäkt” snarare skulle falla in under rubriceringen sexuellt tvång/eller sexuellt ofredande. Om anmälarna talar sanning, och så vidare, in eternam.
Därmed lämnar jag juridiken för den här gången. Vi lär väl ta upp det här igen.
helena,
är det verkligen statens/myndigheternas sak att (ända in i sängkammaren) "hjälpa människor som har problem med att kommunicera"?
jag tänker ibland på en svensk artist (som jag varken uppskattar nämnvärt som sångare eller som författare - ulf lundell) som på någon skiva sjöng: "Vad vi gör här på taket skall ni ge fan i."
mer av den andan skulle människor må bra av.
einar
Einar, eftersom det där kontraktet inte verkar existera som förslag så behöver ingen oroa sig för det. Men om det hade existerat så har jag ändå svårt att förstå upprördheten. Staten lägger sig i allt möjligt annat känsligt, som människors psykiska hälsa och förhållandet mellan barn och föräldrar, och jag kan inte förstå varför det skulle vara så galet att ge svaga/rädda/osjälvständiga/självdestruktiva människor någonting att luta sig mot i ett utsatt läge.
För övrigt kan jag bara tycka att det vore bättre om folk och fä gav lite mer fan i marknadens direktiv än i statens.
helena
hellre statens än marknadens direktiv alltså. studerar man den moderna historien riskerar man upptäcka att dessa två allt som oftast gör gemensam sak. och när de inte gjort det har det gått lika illa ändå. så vad beror detta på? kan det möjligen ha med själva maktfrågan att göra? med centralisering? med instrumentalisering? med - etc
jag tror med andra ord inte att en starkare stat är någon lösning
med en önskan om en fin vår
einar
Nej, jag menade inte att jag önskar mig en starkare stat, jag menade bara att marknaden följer oss ända in i sängkammaren via teve, internet och reklam och att man kunde bekymra sig mer över det än över ett lagförslag som inte ens finns.
En fin anarkistisk vår till dig med!
Det kontrakt som inte finns har den äran på födelsedagen som satir.
Men att ett uttalande kommit från landets justitieminister är inte detsamma som att det är helt off-side.
Snabbdomar i pressen finns det hur som helst ingen anledning att ta lätt på.
Jag lär behöva återkomma till det.
Tyvärr. Det är inte bara kvinnor som blir orättvist behandlade.
Annars har vi ju en god tradition här på bloggen med marknads-reklam-löne och annan samhälls-kritik. Så det är bara att börja tjöta om det igen,för den som vill.
Men det här blev ju en bra debatt, av annat slag. Sexualitetens totala juridiscering?
Skicka en kommentar