”Hon var hemmadottern som aldrig gifte sig och som långa tider levde under det tredubbla trycket av sin moders trånga livsuppfattning, av praktiska bestyr och egen sjuklighet. Det uppror hon av känslomässiga och sociala skäl förvägrade sig fann en enda väg till befrielse; doften, tonen i en särskild färg, finessen i en linje; den konstnärliga överraskningens subtila mystik. Ett äventyr i tysthet, alldeles bakom ryggen på den matriarkala nyttomoralen.
Jag behärskar mig till det yttersta – för att åter bli en automat –
endast röra mig på befallning. För var rörelse jag gör kommer
min mor efter mig; du vet ej, du kan ej, nu vill jag att du ska göra det!
Inte sällan var hon färdig att ge upp sitt målande och bara sätta sig till handarbetet i en vrå, som modern. Ännu sent i livet suckar hon i ett brev till en vän: Aldrig blev jag något annat än en hushållsmänniska i världen. En självunderskattning som idag är mångdubbelt dementerad. Målarlusten kom alltid tillbaka, också efter tider av yttersta press. ´Hushållsmänniskan´ blev, utan att någonsin riktigt våga tro det, en av sin tids stora konstnärer.”
__________________________________
En tolftedel av essä jag skrev i Paletten 1/92, efter den stora Schjerfbeck-utställningen på Ateneum i Helsingfors.
2 kommentarer :
snyggt! och intressant.
Helena: alltid lika generös!
Visst är det fint med den unga flickan som ser intensivt på den mycket gamla kvinnan.(HS själv).
Överhuvudtaget är hennes serier av självporträtt märkliga att följa: från ung kvinna i Paris, till tunnhårig halvmumie som ser rakt in i döden. I varje porträtt ett stänk av tid, av konstnärlig utveckling, av förenkling.
Såg just på en av de stora Auktions-sajterna att hennes målningar också står på en miljon i utropspris.
Så här löd slutet av min essä:
Kvar finns bara en skalle, en särskild människas skalle, samtidigt alla människors. Ett "memento mori" utan bitterhet, en skalle som alltmer liknar en knölig, oslipad ädelsten, en brytpunkt bara för ljusets prismatiska reflexer. Av vackert och "ädelt" återstår endast färg och ljus; det mjuka grårosa mot det jordbruna...eller den silvervita zigzag-linjen mellan panna, näsa , mun. En stiliserad fågelkaraktär som ser ut att kunna flyga in i natten utan vingar.
Strax därefter gör hon också det - efterlämnande sitt tredje, verkligt stora, konstnärliga genombrott åt andra att bli rika på.
Skicka en kommentar