Den där rösten, som lika gärna kunde tillhöra bästa pojken i kyrkokören. Sättet att sjunga med öppen diafragma, rätt ut, nedifrån magen. Soft, på något sätt ärligt. Inget skrikande som i vår tids allmänna popförlustelse, inget vejlande, ingen hes låtsasblues, inga spända stämband, inget gud-vad-jag-är-sexig, för det var han ju ändå.
Och varför en del av dessa musikaliska halvgudar faller av hästen, while riding through the storm, är väl i och för sig inget konstigt. Hård bransch. Underlig mix av grandiosa omständigheter och utmattande turnéliv. Ja, ni vet.
I senaste Klingan kan man lyssna på temps perdú, med den unge Jim Morrison, som utan att behöva det, tog klivet in i döden alltför tidigt. Något man inte kan fatta när man själv, helt ofrivilligt, varit där vid kanten, fyrtio år senare. Eller så kan man det.
Här tänkte jag så lägga in en version av "People are strange" från You Tube. Men fick besked att min adobe flash nånting kraschat. Sorry. Ni får anstränga er själva. Some things die without your wanting them to.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar