Nicole Krauss - halvtid.

Plötsligt blev jag lite trött på att gå till biblioteket och låna lättvägande (inte lättviktiga) men sunkiga gamla pocketböcker, eller inbundna romaner och essäer där någon maniker skrivit med spetsig blyerts att författaren har fel, FEL, Fel! Och någon paranoisk läsare skrivit att författaren fått betalt från al-Qaeda för att skriva det han skriver, eller att författaren är bög för att hans mamma var feminist, eller sådana halvt förljugna saker. Trött på att ha en plastpåse hängande med elva böcker som jag aldrig läser ut, men ringer upp och lånar om tre gånger minst.

Så att. Tack snälla biblioteket som tar hänsyn till min glömska. Men jag gick till Akademibokhandeln och köpte tre nydoftande pocket för 169 kronor. (Kören: Tack för tipset!).
Tre böcker av tre kvinnor: Joyce Carol Oates, Mörkt Vatten. Beate Grimsrud, En dåre fri. Nicole Krauss, Kärlekens historia. Krauss läser jag nu. Det är underbart. Jag skrattar med hela magen och lyssnar med hjärtat. Hon är en ny författare för mig, och nu ska jag fatta mig kort, eftersom jag bara läst halva boken. Men den är som askar i askar, lite Borges-inspirerad, samtidigt helt självständig på det där lätt experimentella sättet som amerikanskor är bra på.
Humor, intelligens – förstås – och rörande historier om människor; judiska invandrare, en familjehistoria, en mamma som aldrig kan älska någon annan än sin döde man, men som är fena på att översätta. Två barn, varav den ena gör sitt bästa för att få mamman gift igen. En gammal man som ensam på en coffeshop inser att ”Livet är vackert och en ständig glädje”. Han ringer upp sin gode vän och säger det i telefon: Livet är vackert. Det blir tyst.
”Menar du människolivet?”
Det är då jag börjar skratta.

En polsk flykting är en av trådarna, mannen som skrivit en enda roman, boken som sen binder samman alla dem som läser den. Och den romanen heter – just det: Kärlekens historia. Så, ja, det är väl vad det handlar om. På det där postmoderna sättet som lösligt binder samman olika trådar av människor, rum och tid, och som är mycket svårt att minnas om man lägger boken ifrån sig tre dagar. Ska jag alltså inte göra. Nä. Det här är inte Anna Karenina. Men nu fortsätter jag.

---------------------------

PS: Det här är intet av kritik mot biblioteken, jag älskar dem. Det är snarare en dos självkritik för att jag lite random tar med mig böcker hem bara för att ha dem liggande utifall att...konvalescentens obeslutsamhet, kort sagt.
Leve Biblioteken och biblotekarierna! En av dem har visst kommenterat nedan.

PS 2: Det här, som Nicole Krauss sa i en intervju, tycker jag om:
"I used to think that if I had a choice between writing well and living well, I would choose the former. But now I think that's sheer lunacy. Writing weighs so much less, in the great cosmic equation, than living."