För att dra en parallell till den nya poesiantologin 32/2011 kan man påminna om antologin "40-talslyrik" (Bonniers, 1946). Det är ju ingen slump att den kom mitt under ett litterärt skede, och inte några år efteråt. Hade den getts ut i början på nästa decennium hade den i stället blivit en öppning till 50-talslyriken, som kom att se rätt annorlunda ut.
23/2011 pendlar mellan att vara en 00-talsantologi - dvs en återblickande sammanfattning - och en samtidsantologi, vilket skulle innebära att det faktiskt är en 10-talsantologi. Med risk för att boken måste ompröva sina egna förutsättningar.
En anonym kommentator här nedan, till mitt inlägg "Den segrande språkmaterialismen", påstår att Bob Hansson inte kunde tas med i antologin därför att han debuterade för tidigt. Detta är helt osant, då en rad andra medverkande debuterade t.o.m. tidigare än Bob - däribland Åsa Maria Kraft, Jörgen Lindh och Kennet Klemets.
Men just Bob Hansson (debut 1998) var för ung för antologin "Femton poeter..." och för gammal för 32/2011? Nej, det handlar om hur urvalsprinciperna hela tiden anpassas till vilka poeter man vill ha med, och det här är bara ett exempel.
I själva verket förefaller det viktigaste kriteriet för medverkan vara att man inte varit med i antologin "Femton poeter..." SAMT att man är språkmaterialist.
Det är lätt att hitta citat som visar hur "juryn" arbetat och anpassat både urvalet och verklighetsbeskrivningen till sina egna preferenser. Här några citat ur förordet med mina kommentarer.
"En tydlig tendens hos nästan alla poeter i 32/2011, från Anyuru till Ytterbom, är valet att arbeta i storform. Den förlängda dikten, som också inbegriper format, val av papper, bindning, omslag och typografi, tillåter fler läsningar och meningsskapande möjligheter. Plötsligt kan dikten tala med många stämmor samtidigt. När inte diktjaget intar en självklar centralposition frigörs andra typer av poesier, inte sällan mer polyfona, rumsliga, politiska och sociala."
Min kommentar: Visst, det här är en vältalig formulering av OEI:s inriktning, nästan som en programförklaring. Men problemet är att det här är en poetik som tas som självklar, och man vill helst inordna alla poeter i den.
Låt mig då påminna om att även den traditionella poesin arbetar med sådant som teman, sammanhang och komposition. Man behöver inte göra sig av med det lyriska subjektet!
"Nästan alla poeter i 32/2011 har på något sätt medverkat eller omskrivits i OEI".
Min kommentar: Ett förbluffande öppet erkännande av att medverkan i OEI är nästan ett villkor för deltagande i antologin. Får de som skriver på ett helt annat sätt chansen över huvud taget?
Uteslutna i urvalet är bl.a. Ida Linde (Maskinflickans testamente, 2006) och Jenny Wrangborg (Kallskänken, 2010), två av det senaste decenniets främsta debutanter. Gemensamt för dem och andra uteslutna är att de skriver tillgängliga, berättande men också lyriska diktsamlingar.
Liksom vad gäller den föregående antologin "Femton poeter..." är det här en partisk antologi, vilket också redaktörerna själva medger mellan raderna i sitt förord. Deras låga värdering av estradpoesin ingår i bilden.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
9 kommentarer :
Bra att det framgår med tydlighet att antologin är en kotteribok, en samling människor har gjort gemensam sak och fått ge ut en bok. Inget märkvärdigt med det.
Lasse Berghagen kom inte heller med. Synd, och skam kan man kanske tycka. Men Lasse B har ju i och för sig redan medverkat i en poesiantologi, där han själv stod för urvalet, samma sak alltså som hos denna.
Men om jag nu ska vara allvarlig, ett urval kan ju aldrig vara heltäckande. Varför inte sätta samman en lista på de poeter du skulle ha valt till en antologi över samma tid?
/P
Ja, jag skulle ju definitivt gjort en bredare antologi. Förstår dock inte riktigt vad Lasse B har med saken att göra.
Redan Dostojevskij var polyfon, men om man anser att det är så oerhört nytt i poesin kan man ju bara lyssna på Bod Dylan, som ikläder sig tusen roller, knappast centrallyriska...
kanske är det här tragiskt för en del poeter just nu; som inte är omfattade av den formella manifesta ringen...
men sen, senare, who cares? Vem ville vara ångestpoet 1959, och vem vill vara nojs-och-brus-och samplar-poet 2019?
Bida din tid, Andreas. Eller kort sagt: Ta det lugnt!
Ja, jag förstår dina synpunkter Gabi. Men problemet är att "Femton poeter ur 90-talet" och 32/2011 är två samordnade antologier som vill täcka sammanlagt flera decennier av svensk poetisk utveckling. Och de gör det på ett nästan bedövande ensidigt sätt. Jag tycker inte de ger en rimlig bild. Poeter med kvalitetskrav men med ambitionen att nå ut brett diskrimineras i urvalet. Det är - om jag ska ta till stora ord - ett hot mot poesin som genre.
Att utrota det lyriska subjektet tror jag knappast är nån framkomlig väg.
Det senare har du förbannat rätt i.
Lugn, bara lugn. 32-2011 är en gravskrift. OEI-gänget är färdigälskat av etablissemanget, som kramat dem så hårt att luften tagit slut.
Som Thomas Götselius skriver i sin recension i dagens DN:
"Tidskriften OEI (är) en minsta gemensamma nämnare för både redaktörerna och flertalet av de ingående poeterna. Har man inte suttit i dess redaktion, publicerat sig eller utgivit sina böcker där så har man omskrivits i dess spalter. Man kan naturligtvis undra om det är så lyckat. /.../ Borde inte en antologi av detta slag ta ett lite större grepp, för att spegla poesins bredd under 00-talet eller undvika att avfärdas som en partsinlaga?"
Den nya svenska poesin har under decenniet blivit något som få bryr sig om utanför en liten krets av författare, kulturskribenter och litteraturvetare. Mycket beroende på languagepoeternas språkövningar. Synd, med tanke på hur mycket bra poesi som skrivits utanför den kretsen, jag tänker på debuterande poeter som Sara Hallström, Viktor Johansson, Johannes Anyuru, Mohamed Omar och etablerade namn som Håkan Sandell, Kristina Lugn, Kristian Lundberg, Lennart Sjögren... ja, listan kan bli lång.
Men inget varar för evigt, särskilt inte litterära trender. Nu är languagepoesins storhetstid över och vi befinner oss i en brytningstid dåegentligen vad som helst kan hända. Äntligen är det åter dags för pluralism i det svenska poesilandskapet!
Bra och klarläggande inlägg Jakob. Sådana här antologier kan aldrig bli heltäckande, men det minsta man kan önska är att man försöker göra ett någorlunda representativt urval.
Skicka en kommentar