O´Hagans motgift

Om jag någon gång skulle känna en längtan tillbaka till Skottland, en romantisk längtan, fylld av minnen, så är Andrew O´Hagans ”Be near me” det rätta motgiftet. Jag har visserligen passat mig för Skottlands större städer, där man redan på 80-talet anade en långtgående arbetslöshet med fula sociala konsekvenser. Jag for till yttersta kusten, till Hebriderna. Naturen var som gjord för ett solnedgångspoem jag aldrig skrev. På Isle of Skye, i O´Hagans roman kallad ”Isle fucking Skye”, fanns bara havet och solen mellan mig och Amerika.

O´Hagans roman utspelar sig inte långt därifrån. Vi befinner oss på den skotska västkusens insida, Ayirdrich county, där fattigdomen är tät som regnet, och allt vad som funnits av småindustri flyttat någon annanstans, medan de före detta arbetarna är ”on the dole”, sitter framför TV.n eller gör en och annan meningslös raid till puben där inte mycket händer. Inte ens en kväll med qviz längre.

Till denna håla anländer en katolsk präst. Jag räknar till den tredje romanen i mitt liv där en katolsk präst är huvudfigur; de tidigare var Graham Greenes whiskypräst, och Bernanos lilla helgon i en fransk håla. Båda underbara böcker. O´Hagan är ungefär lika lätt att ta till sig. Han skriver med en fast och framåtstävande rytm som sjunger, på det där sättet jag utan all rasism vill kalla keltisk. Rytmen får ljuda genom en snygg, träffsäker prosa, men under ytan finns som sig bör de djupa komplikationerna.
Oskulden möter unga slynglar, manliga, kvinnliga, och dras in i sin snällhets omhändertagande och dunkla överdrifter. Man fattar ganska snabbt att den naive, lite mesige, prästen är på väg att bli förförd. Hans skuggsida har hunnit upp honom i obygden. Han dras mot den värsta unge slyngeln, som är vacker och charmerande obehaglig. Resten kan liksom bara gå utför.

Jag tycker om den här boken. Det är något så fruktansvärt vemodigt med den väluppfostrade bögen från Balliol som förförs av det svarta och destruktiviteten, hos den han attraheras av. På sätt och vis är hela romanen enkel som en ballad; sorgeliga saker hända, när man blir kär i fel person. Men den ungdomliga och trixiga destruktiviteten är – förstås, O´Hagan är ju inte idiot – kopplad till en social misär, en teckning av livet som det blev, efter att den ekonomiska globaliseringen gjort sitt, och lämnat både arbetare och ungdomar i sticket på orter där det inte längre lönar sig att hålla igång ens en sketen fiskfabrik.

Det norrländska ”vi flytt int”, råder inte i Dalgarnock, on the Ayrshire coast, alla vill flytta, men ingen får arschlet ur vagnen. Hoppet är domnat, i soffan hos överviktiga fäder och klagande mödrar. Återstår den spänning som kriminalitet och drogmissbruk ger. Och även i detta lågland finns det grader; att sniffa lim kan aldrig vara coolt ens i den utsocknes drogkulturen. I stället kan man locka en tafatt homosexuell präst till att pröva Ecstasy, och trampa i det sexuella klaveret.

Dalgarnock är kanske lite, lite värre, än sina svenska motsvarigheter i (små)städernas ungdomsgäng. Men det är nog mest som jag hoppas. För att inget motgift finns.

Vill man läsa mer om O´Hagans bok, finns en Guardian recensent här.