Poesin är internationell, del 2

Olga Sedakova

När jag läser Portar, fönster, valv – ett fint urval med Olga Sedakovas dikter på svenska – slår det mig ganska snabbt vad det är som saknas inom den svenska samtidspoesin. Det är nästan allt; svensk poesi av i dag innehåller alldeles för få parametrar. Olga Sedakova griper över betydligt mer och måste så göra. (Det handlar ju om livet.)

En svensk ”samhällskritisk” dikt är t.ex. enbart samhällskritisk (vanligare för tjugo-trettio år sedan). På motsvarande sätt blir en svensk ”språkexperimentell” dikt lätt enbart språkexperimentell. För litterärt och därför, paradoxalt nog, för dålig litteratur, för få parametrar.

Varje ärlig läsare tror jag inför sig själv kan ge många fler exempel på vad det är jag menar.

Här är den traditionalistiska poesin lika illa ut som den språkmaterialistiska (även om den som har traditionen till sitt förfogande potentiellt sett når mycket längre.)

Språkmaterialismen har – genom sitt insisterande på språkets och själva verklighetens rent materialistiska beskaffenhet (”materialitet”) – sjunkit riktigt lågt vad gäller uttryckskraft och förmåga till gestaltning. Det mesta av det poetiska språket finns ju mellan raderna och i inre erfarenhetsvärldar som poesin ger tillgång till – här kommer språkmaterialismen helt och hållet till korta.

Detta var en exkurs.

Olga Sedakova skriver rimmat och metriskt, det är en sak, hon gestaltar andliga och existentiella erfarenheter som svensk poesi nästan aldrig berör (trots att de är djupt mänskliga). Framförallt har hon en folklighet, trots höga akademiska examina, hennes tidiga dikter ekar av folksånger och folktro. Allt detta skulle göra henne omöjlig som svensk samtidspoet.


Vad vill du mig, bittra vrede,
där du sitter framför mig, som en spåkärring?

Eller tänker du säga att jag lever dåligt,
att jag gör de sjuka och olyckliga illa…

(ur dikten Förbittring, övers. Mikael Nydahl)