Vad Göran Greider gör

Göran Greiders nya bok ”Och dagarna är som små sekler” är sannerligen intressant. Det är en diktsamling som känns väldigt levande, den suger tag i läsaren direkt. Vilket är en väldigt ovanlig egenskap hos modern svensk lyrik! Den talar till en om saker som berör och den gör det på ett okonstlat sätt. Centrallyrik som tar in hela världen. Det är dagboksdikt, en genre som jag alltid tyckt väldigt mycket om, från Lars Norén och framåt.

Greiders tionde diktsamling är också hans hittills bästa; jag förstår att dess ideal är just en olitterär bok. Här lämnar han (som oftast) sin programmatiska stil, där dikterna ska mynna ut i någon slags politisk proklamation. Dikterna är mer avsiktslösa, och har därför paradoxalt nog så mycket mer att säga om både samhället och livet.


Vissa musikpresentatörer i P2 försöker ständigt
låta poetiska,
i morse var det ”vindblomma – visst är det vackert”.
Det är inte vackert. Särskilt inte
när glasyrrösten tog hand om det.
Litteratur är inte litteratur när den är värd något.
Konst är inte konstmässig.
Men vad ska man säga om musik:
Måste musiken vara musikalisk?
Nej, det är samma där.

(Det här är utgångspunkten, sen gäller det att göra någonting av det också. Greider hatar samhällsutvecklingen, den accelererande ojämlikheten där inte ens socialdemokratin längre framstår som en motkraft. Många dikter handlar om det.)

Det märkliga är att Greider gör allt det som språkmaterialisterna vill men inte förmår: han tar in världen i dikten, han sidoställer olika fenomen och ger dem var och en sin demokratiska röst, han skriver dikt som inte ser ut som traditionell dikt. Att det är just en traditionell poet, som gör detta, det är stort och en aning oväntat.

Redan på s. 10 en bra dikt om Lars Mikael Raattamaa (sen blir de osams i en senare dikt). På s. 23 den bästa dikten om Stig Larsson:

Stig Larsson: Hans vänlighet
mitt i förfallet –
Stark sol på hans
ansikte vore
förfärligt.