Det går fort att ta sig igenom den – dikterna är korta, på bara två eller tre rader – men det är inte helt enkelt; redan efter ett par sidor står det klart att läsaren själv får bidra, pussla ihop och fylla i det som utelämnats, ungefär som när man läser Sapfos fragment. Det gör texten mystisk och spännande och för den som är öppen för både en "djurisk självklarhet" och ett "hemlighetsfullt ljus" börjar boken snart att skimra, vibrera och förgrena sig i olika riktningar. Jag läser den som en berättelse om en människa (kropp, själ och ande) som (äntligen?) möter en annan i det som är ordlöst och ändå kan beskrivas, åtminstone delvis, i glimtar, på försök.
Boken har fått fin kritik och recensenterna har till exempel sett den som ett försök att bli till i världen, som en undersökning av jagets gränssnitt eller som en text om att leva med ett barn.
Foto/copyright: Annika von Hausswolff
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar