Hur ser dagens barnserier ut?

Jag minns hur jag älskade Ottilia Adelborgs vältecknade luftiga små historier som liten, där jag låg i min järnsäng från Lettland, med den otympliga samlingsboken av barnberättelser, alla vackert illustrerade, över mig.

De ljuvliga bilderna av Pelle Snusk och barnen från Snaskeby, gjorde ett outplånligt intryck, att de bara vågade. Jag var en tyst och snäll unge som satt under mammas vävstol och lärde mig läsa genom sjuttiotals serietidningen Peo, den var multikulturell och enligt uppfostringsprinciperna helt rätt. Hos mormor läste jag Dragos i snuttar i hennes damtidning samtidigt som jag klippte ut klippdockor ur hennes Året runt och ritade kläder till, prinsessklänningar. Man tog det man kom åt, serier var inte helt förbjudna, fast Starlet, den lilla illasedda tjejtidningen i nästan samma format som de hemska porrtidningarna, den fick jag inte lägga några som helst pengar på. Den handlade om ytliga saker som tjejer som gör sig till för killar, vilket ledde till att jag utökade min vänkrets och åkte hem till tjejer som hade drösavis av den förbjudna tidningen i sina välstädade flickrum med heltäckningsmattor, där låg jag och läste medan de åt mat, sen när de kom tillbaka och ville leka skulle jag gå hem. Våra vänskapsband blev aldrig särskilt starka. Hemma läste jag Kamratposten och när jag blev tio fick jag börja prenumerera på Fantomen, lyckan var total, en tjock svartvit, lite vuxnare, eller inte så barnslig serietidning. Till mitt stora förtret var jag tvungen att dela den med min syster och tidningen kom i flera år till Malisa Helgee, en ihopslagning av Malin och Lisa. Varje år under influensa/öroninflammations/halsfluss-säsongen fick vi ett eget tecknat album som present, mest handlade det om Tintin för min del, men även de två äventyrslystna barnen och den lilla schimpansen Jocko stod högt i kurs hos oss. Det sinnliga att ligga och lukta på en ny tidning, det porösa lite tjockare pappret som Tintin var tryckt på och det lite blankare Fantomenpappret, nästan som i Psalmboken, ja serierna var heliga för mig. När jag flyttade hemifrån var en påse med blandgodis och nya numret av Epix höjdpunkten, jag hittade till obskyra små serietidningsaffärer där killarna hade tjocka glasögon och bruna koftor med mockaframsida och mocka ovaler på armbågarna. Jag har lådor med ganska konstifika serier, blandat med vanliga agentX9, sex och våld och hisnande historier i en vild blandning, jag läser fortfarande allt jag kommer åt.

Hur ser det ut för dagens barn? Har de samma lyckokänsla över ett nytt album som jag fick. Har de serier som de inte får läsa, hur ser dagens serier ut, egentligen? Nu kan jag ju bara jubla över att Loranga, Mazarin och Dartanjang, från Barbro Lindgrens barnböcker, faktiskt finns som serier, hade mina barn varit i rätt ålder hade jag utan att tveka hellre köpt dem till dem. Finns det mer som är lite vildare, och inte så könsspecifierat som Barbietidningen, glansiga tidningar inslagna i plast med små presenter, som typ örhängen eller läppglans som signalerar att här har Starlet, kapitalismen och konsumerismen firat triumfer, rosa sådana. Några trötta gamla serier från tv, omgjorda till tidningar, lite Ninja Turtels hittar jag på ICA. Jag ser till min glädje att Bamse överlever det mesta, han blir präktigare och snällare för varje år, men de starka gula färgerna är fortfarande lika tilltalande för ögat, jag misstänker att vi inte släpper honom ur sikte. Mina barn blev mutade med KalleAnkapockets när vi skickade dem på bussen mellan Öland och Stockholm och deras olika föräldrar, sonen har en pärm med samlade Goliat-tidningar, den lille stenålderspojken med sin lilla hammare som for runt och hade små kompisar som kallades för Gnuttarna, inte nå’t att hurra över men inte helt fel heller.

Läsa är bra, i vår tid översköljs vi av bilder hela tiden, att lära sig att tolka bilder, att läsa dem, är precis lika viktigt som att förstå vad ord betyder. Mina barn var runt tio när Mangan gjorde sitt intåg i Sverige, vi hade kollat på Sailor Moon på tv och tyckte att det var riktigt roligt. Ja jag tittade ofta på tv med mina barn. Gör ni det? Har ni någon relation till det ni ser, det de ser? Eller är det bara något som surrar i bakgrunden? Sailor Moon, Ash Ketchum och hans kompisar ledde oss in på tyngre grejjer. Vi hamnade först i DragonBalls grepp, de 42 pocketböckerna köptes troget så fort de gavs ut. Dottern började studera Japanska, och letade sig djupare in i den världen. det hon inte kan om Manga är inte värt att veta. Just nu befinner hon sig i ett yttepytte litet studentrum i Tokyo, nära universitetet där hon studerar. Det finns folk, har jag hört, som säger att man inte ska jobba med det man älskar mest, i ett futilt försök att få folk att tappa hopp och drömmar. För om man inte jobbar med det, när ska man då ha tid med det? Jag vill att man uppmuntrar tvärtom, gör det du gillar, skriv som det låter. Jag skulle vilja att bilder skulle få en viktigare plats, en riktig status inte bara ett tidsfördriv, där vi och våra barn matas med annonser på de märkligaste budskap. Barn är allvarligt. Barn är dödligt allvarliga, de lär sig och praktiserar det de just nu lärt sig, och det spelar ingen roll om det är en fnissig bajsvisa eller ett budskap om att inte skräpa ner i naturen. Som jag saknar kampanjen ”Håll Sverige rent” när jag går bakom ungar som slänger saker över axeln utan att ens förstå, att man kan gå tre steg till och lägga i soptunnan. Sånt vi hade barnen i Snaskeby som modeller för, hur illa det går för den som inte sköter sig, Spara och Slösa de två motparterna i Lyckoslanten, visade på ett tidigt stadium vådan av att inte vara ekonomisk. Min mor lärde mig att hennes ekonomiska syster, nitiskt sparat allt julgodis och när min mor i ett anfall av svartsjuka åt upp dem var de bara gamla och hårda. Somligt måste njutas direkt. Det är sånt man lär sig om man kombinerar vardagen med läsande. Halsbrytande berättelser, där olika ungar kan samsas, även de tramsiga spelkorten, inbjuder till lärande, till att lära hjärnan att ta in nya saker. Jag läste att man kan bli färganorektiker, att leva i ett rent vitt hem gjorde att man tappade sinnet för färg, och vi behöver färg, för det signalerar, och om barnen inte lär sig att läsa färg, kommer vi då att ha en färganalfabetisk generation snart? Visst har alla vuxna i alla tider klagat på de kommande generationerna. Men vi kan fortfarande sätta färg på världen med nya berättelser. För korvstoppning handlar inte bara om just den kunskapen som stoppas in, utan även om att lära hjärnan att bilda nya synapser och kunna fortsätta ta in. Det är det som vi måste främja, så ja en gräslig Barbietidning kanske inte är jordens undergång, men köp en agentX9 också, och gärna en Galago till den som ligger på sjukhus, tillsammans med vindruvorna. Följ med era barn till serietidningsaffären, visa vad ni läste, fråga vad de gillar, låt dem få förklara med sina egna ord varför just den är så himla bra. Man lär sig saker genom att lära andra, du gör ditt barn en tjänst. Tänk på det, ofta. Barn är viktiga, det de tycker om är viktigt och om du inte vet varför det är så viktigt för dem, hur ska du då förstå? För egentligen, vad spelar det för roll vad de läser, så länge de läser. Somliga tar tid på sig, andra hamnar i slukaråldern redan som femåringar och rymmer hemifrån med en påse frysta bullar och leker Vi Fem på Äventyr med sina låtsaskompisar Georgina och hunden Timmy. Fantomen har gett oss många glada skratt, vi har klippt ut pratbubblor, och fnissande plockat ihop dem till ren rappakalja, min alldeles för unga syster kom ut i köket och nöp min mor i gäddhänget och sa med mörk röst ”Ung och fast i hullet!” och vi förstod ingenting, men ramlade av stolarna i skrattanfall, det visade sig vara en replik från en slavjägare som bedömde Fantomens Diana i ett äventyr. Läsning berikar på så många sätt och egentligen vill jag bara skrika att alla ska skaffa så mycket serier så barnen storknar, som vuxen kan man klaga på att de är svåra att högläsa ur, men man får ju skaffa sig lite fantasi och använda olika löjliga röster, och har ni för övrigt försökt att läsa Jan Guillous Coq Rouge högt?

Malin Helgee

(jag gör mina uppgifter i skolan men drabbas av plötslig blygsel och vågar inte lämna in dem, mycket lättare att lägga upp dem, hej jag är helt ologisk, som vanligt, men det är viktigt med läsning, läs och var lycklig tycker jag)