När du läser Kaddish på motorcykel

Det handlar nästan alltid om att du sugs in i en historia, rycks med. Att du, som vad du vet, aldrig har hört en romans av Schubert eller Sibelius. Att du är där i paradvåningen på Sveavägen, strosar vidare ner mot Söder.
Det handlar om att du lär dej utan tvång, lär av lust.
Det handlar om att du, kanske utan att ens lägga märke till det, blir en mer förstående, en mer nyfiken ... att du snuddar vid att bli en godare människa.
Och att han läste Mezz Mezzrows jazziga Dans till svart pipa, då på 50-talet i Nalens Stockholm. Den som du spisade efter att ha läst sönder Bakhålls nyutgåvor av Sture Dahlströms första, Änglar blåser hårt och Kaktusstigen, som fick dej att drömma så, när du var ungefär tjugo i det svartklädda Lund, början av 90-talet.
Och du, som nästan aldrig lyssnar på jazz, tycker att du är en jazzig författare, improviserar inom ramen, går på feeling, tack vare allt du fått av de andras böcker, vill du tro.
Och utan att du förstår det eller ens märker det, tänker du på Kjell Westös fina böcker om Helsingfors, när du läser Leif Zerns betydligt tunnare men lika fina Kaddish på motorcykel.