Poetry Slam finns i min poesi, ja

Det känns som om intentionerna i svensk Poetry Slam har förfuskats sedan Erkki Lappalainens bortgång 2010. Jag som länge varit en del av svensk slam känner mig inte längre hemma där, även om jag då och då deltar i uppläsningar.

Här några förändringar som gjort att svensk Poetry Slam alltmer kommit att avlägsna sig från sitt ursprung: Arrangörerna har börjat handplocka deltagare (istället för att låta dem spontananmäla sig), en del av arrangörerna har infört inofficiella åldersgränser på deltagarna (”det är ALLDELES för många på 30+ som håller på och hindrar utvecklingen samt blockerar platser för yngre att tävla och medverka” – Josef Hoffert, SM-general 2013).

Dessutom har musiken som ett inslag under tävlingarna kommit att spela allt större roll, läsningarna beledsagas av musik både före och efter framträdandet vilket kan användas som ett sätt att styra publikens uppmärksamhet. Men där senaste hiphop-låten eller hiten får ackompanjera diktläsningen så att det ena glider in i det andra, där litar man allt mindre till ordens inneboende musik.

Slutligen har flera MC:s (konferencierer) tappat idealet att förhålla sig opartiska till de poeter som medverkar. Allt detta sammantaget har Poetry Slam förfuskats.

Min diktsamling ”Kärleksbikter” innehåller ett antal dikter som var tänkta att ingå i en minnesbok över Erkki Lappalainen (gäller mittenpartiet i min diktsamling). Det är därför det finns med dikter som heter sådant som ”Slamdikt till Robert Burns” och ”Poetry Slam med begravning”. Jag står för dem. En del av mig vill provocera Poetry Slam-världen genom att visa vad slam skulle kunna vara. Minnesboken över Erkki – nej, den kom aldrig ut.