Svenska lyriken - slutet på mångfalden

En sak står i varje fall klar: Det finns en bristande överblick och kompetens bland vår tids lyrikbedömare i SvD, DN, Expressen och Aftonbladet till att börja med. De förmår inte bedöma vilka författarskap från 60-, 70-, 80, 90-, 00- och 10-talet som är de mest intressanta och värda att följa upp.

Jag talar alltså specifikt om den svenskspråkiga litteraturen och då speciellt lyriken så som den speglas i media.

Dagens kulturskribenter förmår i huvudsak se och bedöma 00-talets och 10-talets nystartade författarskap med någon återblick mot 60-talets konkretism (för att kunna följa med i OEI och konjunktursvängningarna över huvud taget).

Alla känner till detta, men man låtas inte om det. Att 25 kritiker fick gå från Svenska Dagbladet i besparingskampanjerna och omgörningarna för något år sedan har ju inte gått spårlöst förbi, något annat vore omöjligt. Dagens kritiker är yngre, mer stressade, sämre betalda och - som sagt - de saknar överblick.

De blir också ett lätt byte för förlagens marknadsavdelningar, och där varierar ju resurserna högst avsevärt. I vilken mån fattar kulturredaktionerna över huvud taget självständiga beslut i dag?

När Anna Hallberg ger ut en ny bok - som för någon tid sedan "Ljusgrönt och aska" - får den med självklarhet tjogtalet förstadagsrecensioner (jag har räknat).

Med till synes lika stor självklarhet får nya diktsamlingar av Clemens Altgård och Peter Lindforss noll (0) recensioner till dags dato. Peter debuterade på 70-talet, Clemens på 80-talet... vem bryr sig om att följa upp deras författarskap, vem ser kvaliteterna?
Känner någon ens till dem i dag av de som är verksamma på redaktionerna?

Dagens lyrikrecensenter missköter sitt uppdrag.