Nu var det förstås inte alla som fick det, ens på den tiden. Men nog manifesterade sig poesiintresset betydligt bredare i början på 90-talet än i dag? Jag minns det ju själv.
Den här boken har mestadels blivit sågad, en del rent horribla sågningar har förekommit.
Själv ser jag det som en berättelse om en författares uppgång och fall, mitt i offentligheten. Det har inte så mycket med hans verks kvalitet att göra, utan mer med att han skaffade sig fiender bland kritikerna, framförallt på DN. Jag tycker Ernst Brunner i sin senaste bok skriver en väl så spänstig och medryckande autofiktion som Knausgård.
Det är helt enkelt orimligt att den nekades litteraturstöd – på vilka grunder undrar jag.
I övrigt hänvisar jag till Boel Schenlaers recension på Tidskriften Merkurius.
3 kommentarer :
Sedan jag skrivit ovanstående rader insåg jag att Karl Ove Knausgårds Ut ur världen (svenska översättningen) nekats litteraturstöd även den... Jag vill nästan inte tro det. Är det moraliska, politiska eller litterära skäl?
Feministiska? PK-korridoren och allt det? Jamen - den kanske finns.
Brunner har naturligtvis skaffat sig en del tunga fiender i det litterära livet och i media, men han är också ett tydligt exempel (Ulf Lundell är ett annat) på hur en mera folklig, publiktillvänd attityd - författare som vågade vara svåra och speciella ibland, öppna och inbjudande ibland, utan att bli vare sig hårt exkluderande eller förenklande - har trängts undan av skribenter som fokuserar på diskurser kring genus, könsförtryck, ekologi och rasifiering, och som ofta bara vänder sig till en rätt smal innerstadspublik. Både Ebba Witt-Brattström och många av dem som idag skriver om litteratur, konst, film och musik på DN/SvD hör i stort sett till den här post-postmodernistiska skaran, som ser "manliga erfarenheter", brett berättande, arbetarförfattare och frågeställningar kring klass och ekonomi snarare än genus som dammiga och litet illaluktande schabrak; det är väl i hög grad detta som ligger bakom debatterna kring kulturmannen.
Brunner kommer ur en arbetarmiljö och han tror på det konkreta och på att veta, antyda eller meddela precis vad man talar om, att gifta ihop det fysiska och känslan eller minnet. Självklart passar han inte in i en samtid där alla snackar genus och där förtrycket oftast lokaliseras inne i någons medvetande, mer än i direkta händelser, tydliga relationer och materiella fakta.
Formellt sett skulle det förstås inte vara något problem att hålla flera bollar i luften och kunna diskutera både genus-/sexualbundet förtryck och klassmässig underordning, men i praktiken blir det ju så i våra massmedier att den ena sorten aktivt tränger undan de andra. Jag är övertygad om att många av dem som skriver i de stora stockholmstidningarna eller i Bang eller Fokus numera, eller som jiobbar inom de politiska partierna, är medvetna om att kön som förklaringsgrund och fokus ofta används för att mota ut (och misstänkliggöra) inlägg som är mer inriktade på ekonomiska klyftor och klassförtryck, både inom litteraturen och i politiken. Men det är förstås ingen som säger detta högt.
Skicka en kommentar