De många tomma sidorna – Lyra räknar i sin recension till 60 – och de i flera fall extremt korta dikterna kan tyckas som effektsökeri. Men allt beror ju på hur det görs, och nej, jag uppfattar det inte som effektsökeri utan som något som kommer naturligt av skrivsätt och tematik, om de två nu går att skilja åt.
Det är ett kärleksfullt sparsmakande med orden i Sara Hallströms nya diktsamling ”Jag vill att mina barn ska tillhöra”. Dikterna utspelas i ett tomrum, höll jag på att skriva, men snarare i en pendling mellan närhet och avstånd, där tomrummet ibland blir kännbart. Som brist. Som ett hål. (”En famn är ett hål, annars skulle ingen någonsin rymmas i den” lyder en enradig dikt tryckt på diktsamlingens baksida.)
Miljön är en slags skola, kanske livets skola, den vi alla kommer ur, som mobboffer eller mobbare eller bara likgiltighetsgjorda. Gränser mellan människor spelas upp och ner.
Om detta är konceptpoesi (tveksam till ordet i detta sammanhang) är det en väldigt mild och formbar konceptpoesi:
Att göra sig hörd
Att öka möjligheten att tala till punkt
Att genom färre antal ord förmedla samma sak som kunnat ta upp
mer tid, större ytor, fler resurser, att spara, spara, spara
på rösten, att spara? Rösten vilar
på upprepningar och variationer av upprepningar. De kan
förändras och förskjutas lite, lite hela tiden.
Mer precisa, mer träffande. Mindre skeva, mindre misstolkade,
bättre mottagna, mer gemensamma,
mer direkt direkta. /…/
Jag håller faktiskt med Lyra. Det här är riktigt bra och t.o.m. intelligent poesi, som gott kunde nomineras till flera priser eller framförallt köpas in av biblioteken.
Som möjlighet till beröring.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar