2016-10-12

Den svåråtkomliga lyriken

Det slår sällan fel. Nästan varje gång jag hittar en diktsamling jag är intresserad av – dvs. jag får tips via internet eller någon notis i dagspressen – så visar sig boken vara svåråtkomlig. Går jag till biblioteket finns det vanligen antingen 0 eller 1 exemplar av boken att tillgå. Då talar vi om den totala mängden inköp, inte att böckerna skulle vara utlånade, vilket naturligtvis också förekommer om man inte är tillräckligt snabb. Det ger en slags nervös känsla att veta, att det finns sammanlagt ett (1) exemplar av en bok att låna i en storstad som Stockholm, speciellt om man verkligen behöver boken t.ex. för att skriva en bloggpost som denna.

Det måste sägas att det finns biblioteksfilialer här i Stockholm som är betydligt piggare än andra – framförallt Poesibazaren och Bibliotek Plattan. Utan dem skulle väl i stort sett ingen diktsamling finnas att låna innan den eventuellt har försetts med efterhandsstöd genom litteraturstödet och därmed levererats gratis till biblioteken genom Kulturrådets försorg något halvår efteråt.

Visst finns det diktsamlingar som så att säga bryter igenom vallen och når ut lite bredare, och också köps in i flera exemplar, som t.ex. Athena Farrokhzads ”Vitsvit”, Johan Jönsons ”Efter arbetsschema”, Bodil Malmstens Samlade dikter eller kanske Jörgen Lindhs ”Vita kommun” (de flesta exemplaren av sistnämnda bok köptes nog in efter att den tilldelats Sveriges radios lyrikpris.) Och inte ens dessa böcker finns i några större mängder på biblioteken.

Jag minns en tid då ordinära diktsamlingar – böcker som inte var tokhyllade utan som helt enkelt ingick i en utgivning värd att hålla koll på – kunde finnas att låna på de flesta filialer i Stockholm. Liksom i något mindre städer som t.ex. Västerås. Bland det omoderna eller det otidsenliga kunde man göra fynd, liksom bland det trendriktiga. Den mångfalden saknar jag allt oftare i dag. Det har liksom smalnat av betänkligt.

Så minns jag också en tid då Bibliotekstjänst inte ägdes av riskkapitalbolag och då BTJ-häftet recenserade diktsamlingar också av okända författare (varje bok ägnades två recensioner ifall en av recensenterna var snett ute). Jag minns också en tid då många bokhandlare var fullsorterade. Det är egendomligt men i dag har ställen som Rönnells antikvariat och Hedengrens förvandlats från vanliga affärer till ett slags undergroundcentraler för distribution av alternativ litteratur. Jag skulle önska en tid då all seriöst syftande litteratur togs på allvar ute i ett bredare sammanhang. Men då får jag också önska mig andra kultursidor.

Det tog mig något år att få tag i den, men nu ska jag läsa Kennet Klemets diktsamling ”Medan jag skrivs”. Efter många om och men inköpt i ett (1) exemplar av Stockholms stadsbibliotek. Så är den också utgiven på det lilla finlandssvenska förlaget Ellips. Men är Kennets författarskap oetablerat? Nej, knappast. Boken borde naturligtvis från början köpts in i ett antal exemplar. Varför har lyriken blivit så svårtillgänglig? Och då har vi inte ens pratat om böckernas innehåll.

Inga kommentarer :