”Svensk poesi” – det finns mer

Det är lätt att känna sig överkörd av en så massiv utgåva som ”Svensk poesi”, med 650 dikter av runt 200 poeter. Vem är jag att kritisera urvalet, av två kvalificerade litteraturvetare och utgivet av Bonniers? Ändå känner jag att det är något som inte stämmer, när jag nu läser urvalet från pärm till pärm (tidigare har jag bara ströläst här och där).

Vi kan se att det är många poeter, några av dem rentav mina favoritpoeter, som saknas i urvalet. Vad ska vi säga om dem som inte ens anses platsa med en enda dikt i en tusensidig antologi som är det senaste om än säkert inte det definitiva poesiurvalet som finns tillgängligt i offentligheten? De blir osynliggjorda på ett påtagligt sätt just i och med att det är en så till synes bred antologi. Vad har deras författarskap för chanser att återkomma i nästa antologi – när nu den kan tänkas göras – och inta sin rätta plats i kanon? Ja, det får framtiden utvisa men det känns som om chanserna, åtminstone på kort sikt är små.

Det är svårt eller omöjligt att gräla på urvalet vad gäller 1600-talets poesi, som måste sägas utgöra en första höjdpunkt i svensk poesihistoria (bl.a. Lucidor!). Här är urvalet relativt lätt att göra, och kvalitén är hög (mot slutet av 1600-talet och början av 1700-talet verkar i och för sig 90 procent av alla dikter handla om döden).

Låt oss göra ett bestämt hopp fram till den nära nutiden i stället. Hur är det möjligt att utesluta Eric Fylkeson ur urvalet, han som i lika hög grad som Bruno K. Öijer var med och definierade det svenska 70-talet? Här framstår Brunos poesi som ganska ensam representant för det en gång underjordiska 70-talet, samtidigt som det är ett ganska sparsamt urval som han får.

Ville man ge en bredare bild av det både upproriska och desperata 70-talet (inklusive början av 80-talet) hade man kunnat välja åtminstone något av dessa ytterligare namn: Peter Lindforss, Sven Thomas Nordlöf, Margareta Renberg, Roger Skjöld och Per-Eric Söder. Ja, vad gäller Peter Lindforss ser jag honom som en verkligt betydande poet med en tungt samhällskritisk och centrallyrisk mognad, vid sin återkomst på 00-talet och 10-talet.

Bilden av 80-talet blir på samma sätt inte komplett utan Lukas Moodyssons ungdomspoesi som var vägledande för många, i riktningen skönhet och nysurrealism.

Bland den kommunikativa poesins representanter borde självklart Ulla Olin funnits med, som gav ut ”Eftervärme” 1990, en av de senaste decenniernas bästa diktsamlingar och (om jag minns rätt) rekommenderad av Poul Borum i Aftonbladet. Men kanske betraktar redaktörerna hennes dikter inte bara som kretsande kring eftervärmen efter en älskad makes bortgång, utan som litterär efterklang i egenskap av så att säga föreställande lyrik? En felaktig bedömning i såna fall.

I stället har vi en kraftig överrepresentation av språkmaterialister eller OEI-are, som för ögonblicket kanske framstår som viktiga men som troligen kommer att sjunka in i glömska igen när tiden gått något decennium till. Så utifrån vilken auktoritet talar egentligen den här antologin?