I Sydsvenskan för någon månad sedan publicerades en artikel som är en dubbelintervju med Håkan Sandell och Daniel Möller, den sistnämnde en av redaktörerna för den tidigare mastodontantologin Svensk poesi, där de jämför sina erfarenheter.
Man kan säga att de är delvis införstådda med varandra, bägge har prövat och sett samma svårigheter och glädjeämnen i att försöka göra en sammanfattande antologi över svensk poesi. Men samtidigt har vi skillnaden i bedömningar och referensramar.
Hade Håkan Sandell fört sitt projekt fram till nutiden hade skillnaderna blivit tydligare, nu framkommer det ändå mot mitten av intervjun att de skulle göra radikalt olika avvägningar vad gäller det samtida urvalet. Men något håller ändå tillbaka det som skulle kunnat bli en konfrontation kring samtidspoesin:
”Hade jag gått fram till nutid hade det blivit litteraturpolitik, men det här skulle vara någonting annat: en kärleksförklaring”, säger Håkan Sandell.
I väntan på en kommande, förnyad kraftmätning kring den svenska språkmaterialismens värde och position inför den litterära eftervärlden får vi enligt uppgift nöja oss med kraftigt avvikande värderingar kring framförallt det svenska 1800-talets poesi där Håkan Sandell har ambitionen att lyfta fram något tidigare förbigånget.
Dock blir ”hans” antologi betydligt tunnare, ca 250 sidor, att jämföra med de över 1 000 sidor som ”Svensk poesi” sträcker sig över. Betänker man att ”Von Nordenflycht bis Tranströmer” publiceras med tysk-svensk parallelltext landar urvalet kanske snarare på en tiondels omfång av ”Svensk poesi”. Det behöver inte vara någon nackdel, jag ser fram mot att läsa Håkan Sandells urval hur som helst.
Hur långt fram i tiden som antologin går förblir lite oklart förrän man håller den i sin hand. Urvalet ska således gå fram till Tranströmer (debut 1954). Jag skulle hoppas på att en uppvärdering av Bo Setterlind får rum inom bokens pärmar.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar