Se där tre beståndsdelar i Lina Hagelbäcks nya diktsamling ”Kometkarta”.
Vi som läst Lina Hagelbäck tidigare känner igen oss men ändå inte. Språket är stramare med många överklivningar och vardagen skymtar allt oftare mellan fingrarna på jaget, ibland med sin mysighetsfaktor, ibland bara som besvärande och hotfull rutin. De barocka stilelementen i hennes skrivande – de originella ordsammansättningarna, de liksom av skrivglädje ordbågnande raderna är färre. I stället får vi en poesi med flera orienteringspunkter och det är till dikternas fördel.
Författarinnan – eller jaget i boken – har liksom en pakt med språket, en pakt som ingenting kan rubba, inte ens kärlekshänsyn.
Det är ett prunkande språk med starka inslag av både nordisk och exotisk fauna. Jag skulle kunna citera ur nästan vilken dikt som helst, då de tre avdelningarna i boken inkorporerar varandras tematik. Hemmaplan, där diktsamlingen börjar, byts så småningom ut till en genomregnad sommarstuga. Den omväxlande konfliktfyllda och ”alltför lugna” situationen mellan huvudpersonerna är densamma, även om sceneriet kräver ständigt nya språkutbrott. Omgivningen blir på något sätt hypnotiserad av jagets sätt att bruka språket, hennes tilltal.
Den här dikten skildrar en av flera kriser i förhållandet mellan ”jag” och ”du”:
/…/
Du plockar skalor och melodislingor
ur din svarta Yamahagitarr.
Du sjunger med hes stämma om syskrin
och hela liljekomplex på den hallucinatoriska
verandan. Jag arbetar med dispositionen
av min diktsamling, försöker möta orden
underifrån, ur en dykares perspektiv.
En juliskymning drar du ett finger
genom kartritningen av min poesi.
Rysningar av obehag – ta inte ifrån mig
mina skenbilder, mina rymddjur.
Vad vi har här är rösten av en professionell författarinna som till varje pris vill värna om sitt språk och låter dikterna bli till som en värmebeständig dagbok i lyrisk form.
Språkets expanderande bilder både visar och döljer vad som egentligen är allmängiltiga problem och upplevelser, vilket kan formuleras som frågorna: Hur leva i extas och passion utan att mattas ut? Hur brinna utan att förtäras? Kan vardagen bära upp visionen?
Titelns kometkarta står för denna längtan.
Men svaret låter vänta på sig intill slutdiktens sista rader, där mamman förtvivlat tar till orda:
/.../ Försvinn aldrig
bort ifrån mig, då går jag under. Lova mig
att lyssna på Puccini och Bizet.
Det är en solig eftermiddag som både
mor och jag har svårt att hantera.
I begäret efter den ständiga passionen och dramatiken har jaget i sin mamma något av en överman.
Lina Hagelbäck skildrar tre stundtals oresonliga människor och deras ständiga turer i det spänningsfält som omger dem, och hon gör det mycket vackert.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar