”Det är svårt med lyrik”, som tjejen på Pocket shop sa när jag frågade om hur det gick för Poeter mot krig, försäljningsmässigt.
Tydligen gick det inte
så bra ändå trots utomordentlig skyltplats i butiken. Visserligen hade jag inte
sett den nyutgivna pocketboken av mig själv när jag kom in i lokalen utan var
tvungen att fråga expediten – men normalt sett var det en väldigt bra
skyltplats; ett antal exemplar uppsatta på väggen tillsammans med en
förklarande text borde ge boken uppmärksamhet när ämnet var så angeläget. Det
var jag som var för hetsig i mitt stickprovsförfarande för att omedelbart se
boken när jag kom in i butiken vid Fridhemsplan. Stissig och stolt samtidigt,
liksom.
Men som man kanske kunde ha gissat om man tänkt mer på tidens trender, inte höll det i längden, boken plockades ner. Kanske var det någon avtalad skyltningsperiod som tog slut, jag vet inte.
Jag kunde i alla
fall konstatera att nyss var det Poeter mot krig som hade hedersplatsen i
butiken. Nu var den istället ersatt med Peter Englunds otäcka och spekulativa
true crime ”Söndagsvägen”.
Visst är det tidstypiskt. Här ska dödandet studeras ur alla möjliga synvinklar. Här ska inte poesi skrivas, som problematiserar ingångarna till ämnet och som genom nya ordsammansättningar inger hopp om ömhet i kaos. Peter Englunds bok tycker jag verkligen är spekulativ skit, som inte anstår honom, jag fick alldeles nog av den när jag läste några kapitel i SvD:s följetong förra sommaren. Ett frossande i rättegångs- och obduktionsprotokoll. Osmak att ersätta den ena med just denne andra.
Recensioner av Poeter mot krig har jag knappast sett några. Det hade inte Gunnar Harding heller, när jag träffade honom på Rönnells igår i samband med en helt annan release. Det betyder inte att vi vill ha krig. naturligtvis. Men kulturmänniskornas respons på denna utgivning är mer än lovligt tam.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar