I väntan på Örnen och Kråkans årsbok

Jag påstår här nedan att det inte längre publiceras några lyriköversikter eller sällan ens några riktigt bra artiklar i landets litteraturtidskrifter. Påståendet byggde på antagandet att Örnen och Kråkan inte var en kulturtidskrift utan en djuplodande poesisajt med i första hand recensioner (definiera skillnaden). Örnen och kråkan brukar ju alltid publicera några riktigt bra texter under året. Antagandet visade sig dock vara felaktigt – Örnen och Kråkan uppbär ett produktionsstöd på 300 000 kronor från Kulturrådet och är därmed definitionsmässigt en tidskrift.

Så här års förvandlas den till en årsbok med flera nytillkomna artiklar . fast den är i nuläget något försenad. Framförallt brukar där vara just en längre översiktsartikel över böcker utgivna på små förlag, böcker som sällan fått några recensioner att tala om. Jag gissar att min senaste bok, Dikter som porträtt (Fri Press, 2022) får ett omnämnande på fem rader – jag är jävig.

Annars börjar det bli ett problem med Örnen och Kråkan att de så kallade ”tunga namnen” (vem avgör vilka som hör dit?) får så förbålt långa, omständliga och pretentiösa recensioner. Artikelförfattarna vrider och vänder in absurdum på verken för att göra skäl för det (enligt ryktet) höga arvodet, och det blir stundtals mer av en uppvisningsakt än av en kärleksfull eller kritisk bedömning. Kritiker i vanliga fall instängda bakom betalväggar får överslag av att kuna skriva hur långt och lärt som helst (även om lärdomen ibland ter sig krystad). Det är inte alltid det leder till en läsfest men nog händer det att läsaren lättar en aning från marken bland formuleringar lika kantbollar omöjliga att returnera.