Johan Jönson återupplivar i sin senaste bok Nollamorfa den gamla idén om bruset som viktigare än kommunikationen (se bl.a. Raattamaas Politiskt våld). Men i det här fallet gör Jönson det med en motivering utanför det rent haveriestetiska (som i mina öron en bok full med brus tenderar att bli). Raattamaa lyckades i trots av sig själv ibland åstadkomma något intressant bakom den estetiska och sociala idén om att låta bruset träda fram. Kommunikationen återuppstod många gånger genom den obevakade bakdörren.
Låt
oss se vad Jönson gör, jo han låter det så att säga icke-kommunikativa
elementet (som är väldigt starkt i boken) uppstå ur den beskrivna situationen
och alltså ges en ny konstnärlig motivering. Detta föreställs nämligen vara en
parkinsondement patient som för det osammanhängande ordet. Hans drapor är dock
osedvanligt och kanske också onaturligt strukturerade, formmässigt
systematiserade. De kommer i textblock i format som återkommer några sidor i
taget. Den vilsna rösten som svävar över alltihop blir en generaliserad envar vars
svårighet att göra sig förstådd – och över huvud taget känna igen något eller någon
- så att säga ger författaren ursäkter för att gå in i skapandet av en ny form
av sammanhangslös poesi. Resultatet är tröttande. De första tio sidorna med
stora ord och taffliga teckningar som tillsammans klamrar sig fast vid en värld
som har gått sönder är gripande.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar