I just detta samhälle bor poeten och författaren Per Helge, vars gärning sträcker sig flera decennier tillbaka men som jag först nyligen "upptäckt", eller åtminstone börjat ta del av. Som introduktör och översättare av framförallt amerikansk poesi har han gjort ett viktigt jobb, men han har också lyft fram bortglömda svenska lyriker på ett sätt som kan påminna om vad Jonas Ellerström gjort i sin senaste bok.
Det är alltmer sällan, tycker jag, som det är storförlagens utgivning som bjuder på den spännande lyriken eller ger de stora kickarna. Det är alltså följdriktigt att det är det lilla förlaget Ariel som givit ut Per Helges översättning av den amerikanske poeten Ted Koosers dikter, Det här är alltså Nebraska.
Ted Kooser är en fin bekantskap (nej, jag hade inte stött på honom förut). Han är den amerikanska mellanvästerns och vardagslivets egen poet, en som förmår ladda det med nya innebörder och betydelser. Han förmår hitta bilderna som fördjupar och förnyar upplevelsen av det till synes enkla i allas våra livsvillkor. Ofta är det oansenliga föremål och gamla människor han ger lyrisk röst och får att sjunga på ett nytt sätt mitt i det odramatiska bondelandskapet där inget speciellt verkar ske och ändå gör det naturligtvis det, på ett djupare plan. Det är en tillgänglig och angelägen lyrik, som jag är glad att jag tagit del av.
ur DET HÄR ÄR ALLTSÅ NEBRASKA
Det här är alltså Nebraska. En söndagskväll
i juli. Du kör längs vägen och
håller ut handen i luftdraget.
På varje stolpe sitter en sånglärka i väntan.
Bakom en vindskärm av cedrar,
begravd till öronen av stockrosor, pollen och bin,
sparkar en pickup av sig stänkskärmarna
och lutar sig tillbaka för att studera molnen.
Det är så du känner dig; du får lust att
låta luften gå ur däcken, att låta mössen
bygga bo i ljuddämparen, att inte vara
något annat än en lastbil bland ogräsen,
kluckande av kycklingar eller kladdig av honung
eller med en skinntorr gammal gubbe i knät
medan han betraktar vägen i väntan på någon
att vinka åt. Du får lust att
vinka. Du får lust att stanna bilen
och dansa runt på vägen. I stället
vinkar du och låter handen utfälld glida
i lärkflykt över vetet, över husen.
(Ted Kooser, övers. Per Helge)
7 kommentarer :
Ja, detta var ju hur lätt som helst att tycka om.
Men det känns också som en annan tid i världen. Den där öppningen som fanns ett tag.
Kanske är det alltför "snäll" lyrik? Eller vad ska man tro:
http://www.expressen.se/kultur/ointressant-men-alskvart/
Jo. Men Victor Malm säger ju ocså något annat: Att poesi inte måste vara innovativ.
Jag tycker Kooser verkar leva i världen, mer än i litteraturvärlden, på samma sätt som beat-generationen gjorde det. Sen att det inte är så intressant längre, nä.
I alla fall ett lyft att slippa ångest, kristaller, utbrända själar och sånt. Ett tag. Plus att Per Helge säkert gjort ett bra översättningsjobb.
Förresten, den där "öppningen" du pratar om, när fanns den (eller när försvann den)?
Det är förstås en intuitiv upplevelse: Men jag skulle säga 70-talet. Tror att det också var så rent politiskt, stämningen i samhället var öppen för skapande människor. Sen kom 80-talet, ekonomismen, hårdheten mellan olika grupperingar. Back-lash från 80 och framåt. Nu kanske något kan ändra sig. Vi får väl se. Mörkret före gryningen - och allt det.
Tror du har rätt här.
Glad att du tog tillbaka den. Jag läser dikten igen och tycker: det är bara ett av de där momenten. Tidlöst som så.
Vet inte varför det blivit så omöjligt att skriva kärleksfull dikt. Cheslaw Milosz var också bra på det.
Tänker faktiskt också på en fin dikt av Kim Larsson/Eremonaut - om när hans flickvän sover. Den är sisådär kosmisk, men ömsint.
Skicka en kommentar