”Och natten viskade Annabel Lee” är en ovanligt försonlig diktsamling av Bruno K. Öijer, även om nedanstående dikt skulle kunna vara ett porträtt av somliga nu aktuella politiker:
Varsel
jag är en öken
större än öknarna framför
och bakom er
skrek han ut till folkmasssan
och ställde upp i valet
hälsades med jubel som en frälsare
vart han än drog fram
Mitt första intryck är också att det är en väldigt återblickande diktsamling, ett lite falskt intryck då de flesta dikter faktiskt utspelar sig i presens. Ändå är det många gånger som om det avgörande redan har hänt innan dikten börjar och vi måste leva med det oåterkalleliga, allt är redan förlorat. Uppräkningen av (döda) hjältar från 1800- och 1900-talet framåt mitten-slutet av diktsamlingen blir också en ganska påtaglig parad: Hank Williams, Pancho Villa, Emiliano Zapata, Wild Bill Hickok, Crazy Horse, Robert Kennedy, Hemingway, Baudelaire etc.
Det finns – och har väl alltid funnits – ett metafysiskt och apokalyptiskt drag i Bruno K. Öijers diktning. En gång ska det skipas gudomlig rättvisa, eller kanske snarare, en gång ska universum upprätta sin balans. Och skurkarna – mest de som förbrutit sig mot naturen, träden, vattendragen men också varit med om att förstöra de enklaste mänskliga boningarna – kommer att få sitt straff. Åtminstone skipas här poetisk rättvisa!
Men det går också att leva i nuet, vilket flera av de kortare dikterna bevisar, och det är här det vackra och ljusa kommer in, det liksom ogarderade, som i den här dikten, Slogs för oss:
vi satt på verandan
med var sitt glas i handen
och såg ut över landskapet
träden väckta av vinden
ringde till sjön och sjön svarade
inget skämtades bort
vi märkte hur dagen tog allt på allvar
hur hårt den slogs för oss
och höll allt det fula på avstånd
blåste liv i äventyret
Det är poetiskt liv. I en annan vacker dikt, Sigill, sitter diktjaget med en vildkatt i sitt knä. Bruno K. Öijers metaforer har länge varit just som vildkatter, eller kanske snarare ungkatter som fräser omkring sig och plötsligt tar ett språng och attackerar helt rätt mot betraktarens öga. Metaforen liksom exploderar. Det där har lugnat ner sig. Med ålderns eller åtminstone medelålderns rätt har Öijer blivit en lugnare katt som tar mjukare språng, och det är vackert så.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar