Daniel Sandströms egendomliga utspel

Det var en väldigt konstig debattartikel Daniel Sandström (fd kulturchef på både Sydsvenskan och SvD, nu litterär chef på Albert Bonniers förlag) hade i DN förra veckan.

Han är orolig – med viss rätta kan det tyckas – över kulturredaktionernas nedrustning och att den seriösa litteraturbevakningen kommit i skymundan för en rad annat mera lättsmält gods, Melodifestivaler med mera.

Men vad är det mer konkret han syftar på? Har han några aktuella klagomål på böcker som inte tagits upp på kultursidorna? Vågar han nämna namn?

Nej, det kan man inte direkt påstå. Han tar ett enda exempel, en ny bok av brasilianska författaren Daniel Galera som bara tagits upp i en kort recension i DN och sedan försvann från den svenska offentlighetens radar (trots framträdanden på Bokmässan). Detta är lite magert för en lång, principiell debattartikel!

”Förläggare har förstås ett intresse av detta: om böcker marginaliseras eller inte recenseras blir det svårare att ge ut dem. När man ser hur godtyckligt framför allt den internationella litteraturen recenseras är det svårt att inte känna oro”, skriver Sandström.

Egendomligt nog återkommer han nästan ordagrant till samma resonemang i sin uppföljande artikel i Aftonbladet igår: ”det är svårt att ge ut kvalitetslitteratur om den inte recenseras!”

Ska inte drivkrafterna vara starkare än så hos en förläggare? Varför ser han inte att det är oändligt mycket svårare för en seriös författare som inte ligger på Bonniers eller annat storförlag att bli recenserad? Är det uteblivna recensioner av Peter Lindforss, Hans Boij eller Boel Schenlaer han talar om? Nej, knappast. Men vad han syftar på sägs inte rent ut.

Syftar han på exempelvis mottagandet av Niclas Nilssons senaste diktsamling Mene Tekel? (Utgiven av Wahlström & Widstrand, som är ett Bonnierföretag.) Den har i dagsläget fått fem recensioner, två helt införstådda i SvD respektive DN, en balanserad av Ragnar Strömberg i Aftonbladet, en milt avståndstagande i Borås Tidning samt en elak i nättidskriften Merkurius. Ett någorlunda öppet läge i mottagandet, men man kan ju trots allt inte påstå att den smala samtidslitteraturen är direkt styvmoderligt behandlad i detta fall.

Som jämförelse: Ragnar Strömbergs egen diktsamling ”I ditt hjärtas sista slag” har fått sex-sju recensioner.

Återigen: om Daniel Sandström hävdar att det blivit allt omöjligare att ge ut kvalitetslitteratur på grund av bristande recensioner får han nog ta fler exempel än ett enda, som gäller en brasiliansk författare. ”Man skulle kunna nämna många. Men vi kan börja med Daniel Galera”, skriver Daniel Sandström inledningsvis i sin debattartikel. Men trots att han återkommit även i AB nämner han inga fler namn. Resonemanget börjar och slutar där.

För övrigt är det ju en utpräglad kulturell makthavare som talar, han har gått från det ena toppjobbet till det andra. Varför rannsakar han inte hårdare sig själv, i såna fall? Grundproblemet är att han inte vågar skriva rent ut vad han syftar på. Det finns mycket mellan raderna här.

P.S. Om kultursidorna på nätet tog bort all sin påfrestande reklam för nätcasinon skulle mycket vara vunnet. Det, om något, är oseriöst och störande för tillägnelsen av artiklarna!