Disparata författare på Release me

Det var en egendomlig om än givande tillställning på Kulturhuset igår. Release me, hette den, och var den senaste varianten på att ge uppmärksamhet åt boksläpp av författare som strängt taget inte har något gemensamt, utan ger ut helt disparata böcker.

Medverkande igår den 17 mars var Niclas Nilsson (poeten), poeten och essäförfattaren Mats Söderlund, behöver-ingen-presentation-Ann-Heberlein och den nya stjärnan, arbetslöshetsforskaren Roland Paulsen.

Det var en märklig blandning som sagt. Här några strödda intryck:

Lika generös som Niclas Nilsson verkar vara på det personliga planet, lika torr tycker jag hans poesi är. Vad kan man förvänta sig annat av en bok (Mene tekel) som gör cut-up på hela världslitteraturen, även om Niclas Nilsson föredrar benämningen collage-diktsamling.

Mats Söderlund är förvisso poet och f.d. ordförande i Sveriges Författarförbund, men nu har han slagit sig på att skriva essäböcker om teman som manlighet och kärlek (hänger i viss mån ihop). Göra män heter den senaste, och är av allt att döma en självkritisk men också manskritisk bok. Hans förläggare, chefen på Ordfront, Pelle Andersson kommenterade att boken snarare är systemkritisk. Låt gå för det. Varför skulle inte sådant som framstår som kritik av mannen och mansrollen i själva verket snarare kunna vara exempelvis kritik av marknadsekonomin?

Efter pausen äntrade Ann Heberlein (ok doktor i teologi då) scenen i stormönstrad klänning och läste rätt-upp-och-ner sin kommande novell på Novellix med titeln Fas 3. Titeln luras lite grann, i huvudsak är det en infernalisk äktenskapsskildring, men den berör också orättvisor i arbetslivet och inkomst mellan kvinnor och män, när kvinnan hamnat i sysselsättningsåtgärder efter att tidigare ha ägnat en del av sitt arbetsliv åt vård av (frisk) man och barn i hemmet. Boken kommer inte ut förrän i maj, så detta var en dramatisk smygrelease.

Slutligen kvällens stjärna, doktorn i sociologi, Roland Paulsen. Jo, denna förväntade dramaturgi hade kvällens upplägg. Omskriven och nästan omsusad äntrade han scenen – och framstod som en ung kille i synthrockarlugg. Och jo, hans nya bok, Vi bara lyder verkar vara en väldigt välskriven och intressant skildring av arbetsförmedlingen granskad inifrån, men jag hann bara läsa inledningskapitlet då jag lånade ut den direkt till en arbetslös person i penibel situation. Må boken göra sin verkan och arbetsförmedlingen läggas ner!