Ulf Lundell är tillbaka

Jag tar fram Ulf Lundells förra bok, ”Visenterna” (2014) ur min bokhylla. Jo, den är försedd med genrebeteckningen ”roman” trots att den förefaller så dagboksbaserad. Detsamma gäller ”Frukost på främmande planet” 2003. Enorma mängder mediekonsumtion och tyckanden i de böckerna. Jag kom aldrig helt igenom dem. Däremot tyckte jag väldigt mycket om ”Vädermannen” och ”Allt är i rörelse” där den där lilla fiktiva förklädnaden var större än ett fikonlöv.

I sin nya bok ”Vardagar” har han släppt allt det där. Boken saknar genrebetecknng men skulle förstås också kunna kallas dagboksroman eller auktofiktiv. Likaväl som delvis lyrisk.

Boken varvar datumangivna dagboksanteckningar om allt mellan himmel och jord med dikter, och det är här som min glädje och fascination börjar. Det levande tonfallet och den höggradiga närvaron är tillbaka, bland allt gubbgnäll som också finns där, allt redovisande av sedda TV-program, P1-lyssnande och lästa eller halvlästa böcker. (Det sistnämnda inbjuder förstås mer till diskussion.)

När Lundell är som bäst – och det är han i hög grad i den här boken – känner man hur stråk av sorg, uppbrottsstämningar och öppna horisonter kivas om utrymmet, om människosjälen. De tvära kasten mellan ämnen, de infallsrika ordsammansättningarna och den ibland klumpiga, ibland fjäderlätta stilen gör boken mycket levande.

I sina bästa stunder – och boken börjar bra, det är diktaren som tar kommandot direkt – påminner den om Himmelfärdsdagar, Ulf Lundells långdikt som han lät publicera i Den Blinde Argus nr 28 – också den skriven i liknande stämningar av bokslut och nu-känsla, samtidig stolthet och sorg över det man lämnar bakom sig, den man blivit och är.

De här raderna av självinsikt (om hans sånglyrik) på s. 192 gör mig mycket glad, och de borde kunna utsträckas till att syfta på allt hans skrivande när det fungerar som bäst:

”Jag har det i mig.
Jag törs knappt skriva om det, än mindre tala om det. Men det finns där. Det alldeles enkla, uppenbara.
Jag kan skriva om vad som helst. Och ge det en slags universell mening.”

Det gäller bara att hitta tillbaks till den känslan. Igen och igen.