Det hela utspelade sig i Föreningen Pomonas regi. Jag hade blivit inbjuden – eller bjudit in mig själv, gränsen var på den tiden flytande – till en av 80TAL:s första stora litterära tillställningar som ägde rum strax utanför Stockholm i pampig miljö, i en konstnärsvilla med stor trädgård. Det hela var egentligen inte mycket mer än en lämplig fond för våra ungdomsdrömmar om skönhet och storhet, som jag tror var gemensamma för de flesta församlade. Vi var på något sätt beredda att hoppa på vilket tåg som helst, för att gå upp i den nya litteratur som vi ansåg var på väg att födas, med eller utan 80TAL:s hjälp.
Drömmen fanns också om gemenskap. I små grupper här och var hade publiken slagit sig ner i trädgården. Det fanns gott om tid att mingla och göra sig bekant mellan uppträdandena av de kända namnen.
Jag minns nu – medan jag läser 20TAL:s senaste nummer om Anne-Marie Berglund – att Anne-Marie var där (helt säkert var hon bland dem som uppträdde under kvällen), Hon såg min ensamhet och mitt sökande och sa – ömkansvärt för oss bägge - när jag gick förbi hennes sällskap ännu en gång på min jakt efter de innersta cirklarna eller åtminstone ett vänligt ögonkast – ja, vad sa hon till mig eller rättare sagt om mig?
Hon sa ensam pojke eller möjligen bara ensam, vilket var precis vad jag var.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar