I den kristna sfären kallas det för ”tilltal”. Upplevelsen av att Gud talar till en, Han/hon har ett budskap.
Helgonet Maria av Egypten, som levde på 300-talet i Alexandria, var med om det. Hon tog sig av en ingivelse med båt till Jerusalem, tillsammans med en skara pilgrimer. Där, i födelsekyrkan, framför en ikon av jungfru Maria, mottog hon följande budskap på så sätt att hon hörde en röst som tycktes komma inifrån ikonen: ”Gå ut i öknen. Korsa Jordanfloden och du ska finna överväldigande frid.”
Tidigare hade hon levt erotiskt utlevande som aktris, sångerska och kurtisan i Alexandria. Ekon av det skulle finnas kvar i hennes kropp länge. Men så småningom, som en eremit i öknen, fann hon friden, den frid som sägs övergå allt förstånd.
Nej, det här handlar inte om en helgonberättelse, eller gör det det? Det handlar om en nyutgiven diktsamling, en diktkrans, av Maria Tonkin med titeln Maria av Egypten (Black Island Books, 2021).
Min beskrivning här bygger i huvudsak på uppgifter i efterordet till boken. Och diktsamlingen kräver nog en viss förförståelse. Rent språkligt/lyriskt innebär Maria av Egypten inte några större överraskningar, då den rör sig om ett ganska traditionellt lyriskt idiom. Det fåtal metaforer texten innehåller är visserligen ditsatta med säker hand.
Den springande punkten här handlar snarare om frågeställnngen: Hur förhålla sig till en svit dikter skrivna i jagform utifrån ett kristet helgons perspektiv? Dikter skrivna utifrån en avlägsen tid och en avlägsen plats, på sätt och vis också utifrån en avlägsen föreställningsvärld, som det ju är, även om Sverige förmodas vara ett kristet land.
Men det mänskliga är tidlöst om än i religiös dräkt:
Över de ömma ställen där männen rört mig / glittrar floddroppar, blandade med mina tårar
Minnen av den erotiska utlevelsens styrka blandas med upplevelserna av frid och överjordiskt ljus, ibland i samma dikt. Här finns en hängivelse i den röst som möter läsaren och en inövning i allvaret som jag tycker bådar mycket gott för Maria Tonkins (f. 83 med tre diktsamlingar bakom sig) fortsatta diktning.
Den avslutande diktsviten Kvartett för tidens ände skildrar ett människoöde under andra världskriget med djup existentiell klangbotten. En annan Maria får här träda fram, denna gång i dikter i du-form. Det rör sig om poeten, medlemmen i motståndsrörelsen och ortodoxa nunnan Maria Skobtsova från S:t Petersburg som levde i exil i Paris och drabbades av världshändelserna som så många andra. Dock är ödet individuellt. Det har i hennes fall t.o.m. ett nummer inristat från koncentrationslägret Ravensbrück. Skobtsovas öde har inspirerat Maria Tonkin till att pröva sina vingar i den annaachmatovska formen. Slutet ör mycket starkt:
och du, fånge nummer 19263,
byter en del av brödransonen
mot tråd till en sista textilikon,
aldrig fullbordad, av befrielsen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar