Niklas Rådström: Som har inget redan hänt

Jag som skriver detta har aldrig velat vistas i de sjukas värld, men även där kan det finnas en livstro och hemkänsla. Lättast är det, naturligtvis, om placeringen utanför de friskas värld är tillfällig och man förr eller senare kan gå tillbaka till det ”normala”. Man blir då mera av en observatör i det så närliggande ”sjuka”.

Niklas Rådströms historia är egentligen inte alls sådan. När mam fått diagnosen leukemi är det på allvar. Ändå detta förtroendeingivande lugn över sättet att berätta i ”Som har inget redan hänt” (Bonniers, 2021).
Vartannat kapitel ägnas åt jagets barndom och uppväxt, från början endast bestående av små minnesfragment som broderas ut. Vartannat av kapitlen ägnas åt nuet och en alltmer påfrestande cancerbehandling. Ändå upplever läsaren fortfarande detta nästan gemyt över prosan, funderingar om stjärnhimlen, anekdoter om barnet och universum.

Med tiden tar berättelsen upp allt mer om föräldrarnas skilsmässa. Hans pappa, den berömde författaren Pär Rådström, har en förmåga att ”försvinna” från familjen, t.ex. för ett oannonserat halvår i Paris. Barnets mamma är en strängt upptagen journalist på FiB. I deras gemensamma frånvaro rycker mor- och farföräldrarna in gång på gång.

Självklart tar barnet skada av en så oviss uppväxt. Det är som om Niklas först nu berättar sanningen om sin pappa, men han anklagar ingen.

Mot slutet blir skildringen mer upprörande, cancerbehandlingen som innebär en stamcellstransplantation blir allt tuffare och svårare för jaget att stå ut med. Modet tappar han först i några hemska ögonblick i slutet av boken, då en överväldigande trötthet får honom att vilja göra slut på allt.

Skildringen är varken svart eller vit, vilket är en styrka hos boken. Mörkret finns där hela tiden, författaren tar oss med och vaggar in oss i en trygghet att allt kommer att ordna sig, tills smärtan plötsligt blir nästan outhärdlig och vi vet inte hur allting kommer att gå.

*

Niklas Rådström verkar ha svårt att lämna denna sin sista (?) bok. Slutet startar om gång på gång, som ett par epiloger. Den vuxne och den unge Rådström kommer allt närmare varandra mot slutet. I näst sista kapitlet möter vi det elvaåriga barnet som sheriff. Ett maniskt samlade av vilda västern-böcker inleds liksom en hängivelse för biografernas värld. Ett sökande efter manliga hjältar försiggår, i högt som lågt.

Sista kapitlet slår an en hoppfull ton, cancern är av allt att döma botad och livet tar över, det värdefulla livet.

Niklas Rådström har skrivit en mästerlig sjukdomsbok