Eleonora Luthander: Ökenhörna (Ord&visor förlag 2021)

Ord&visor förlag har blivit kritiserat som varande ett av dessa hybridförlag där författaren betalar en större eller mindre del av kostnaden för tryckningen av sin bok. Nu ser jag som läsare ingen större skillnad i kvalitet jämfört med andra förlags utgåvor, i alla fall inte vad gäller den hantverksmässiga utformningen.

Om förläggaren Göran Lundin inte skulle ha gjort något annat bra, vilket jag betvivlar, så har han ändå odlat Eleonora Luthanders författarskap – en i det svenska litterära klimatet unik poetröst. Med rötterna i det forna Jugoslavien har hon givit ut sex diktsamlingar på Ord&visor förlag. Den postuma Ökenhörna som kommer ut i dagarna blir hennes sjunde och sista. (Eleonora gick bort hastigt i augusti strax innan utgivningen.)

Att läsa Ökenhörna är som att återse en gammal kär vän. Mycket av tematiken känns igen; pendlingen mellan hemkänsla och avståndstagande i det svenska; känslan i egenskap av poet att vara världsmedborgare mer än något annat. Denna gång är det en resa till Dubai som utlöst en våg av dikter kring exotismen som tema, frågan är bara om det är hon själv eller öknen som är det mest exotiska.

Sexualiteten spelar som vanligt en viktig roll i hennes diktsamling.

Jag är ett kurvigt landskap
man kan åka berg- och dalbana på

Men jag är bra
på att gömma mig
i biblioteket

Mina böcker doftar också

Män tar på mina böcker

Jag hoppar i sängen med dem
i bokform

Men mest är det ändå litterära vänskaper hon (dvs diktjaget) vill ha.

ELDEN

Jag tänder ofta
samtalets små eldar

Vi diskuterar
och värmer oss
runt mötets glöd

Människor går sedan
sin väg

Jag somnar bredvid
den varma askan
av minnen

Om jag ska sammanfatta är det ingen av hennes bästa böcker, den innebär en viss avmattning jämfört med hennes tidigare verk. Ändå är den omistlig som hälsning från en död poet med stort hjärta och, framförallt, obetvingligt temperament.