Lundell överraskar sig själv

Jag läser i Vardagar 3 om hur  Ulf Lundell så att säga återupptäcker sina ungdomsdikter i samlingen Fruset guld.  Han skriver själv att han blir rörd av att läsa i den gamla volymen med anteckningar och dedikationer på försättsbladet; så pass rörd att han helt sonika beställer ett ex. till av sin egen bok från Bokbörsen. Det kan inte vara alltför ofta han öppnar sina gamla verk så därför kommer dikterna som en överraskning för honom. (Även om Fruset guld är utgiven 1979 så  är den mest en slags samlade dikter från hans ungdom. Olika epoker med olika minnen knutna till sig är samlade i boken.)

Jag tror det handlar om tre saker (och samtliga börjar på U): att dikterna är uppkäftiga, uttrycksstarka och skrivna från ett underifrånperspektiv. Lundell påtalar själv att så kan man bara skriva om man är oetablerad och ung,

Men finns det inte ytterligare ett tillfälle (annat än som ung och oetablerad) när man anammar frihetskänslan i skrivandet mer än någonsin annars? Jo, jag tror det. Det handlar om när man vill ta revansch på sina belackare. Lundell gjorde det genom att skriva och låta publicera långdikten Himmelfärdsdagar i Den Blinde Argus nr 28, Precis i det läget var han under andra halvan av 1991 efter utskåpningarna  i Expressen (för fylleri på scenen m.m.) Jag har alltid hållit Himmelfärdsdagar och Fruset guld som några av de vackraste källorna till svensk poesis framtid.

Så här i efterhand kan jag ju be om ursäkt för en vit lögn, Kennet och Per frågade, men jag förnekade att Lundell hade skickat mig och Den Blinde Argus en lång dikt för publicering. John Peter Gister peppade mig att för en gångs skull hålla tand för tunga, men det var inte lätt för mig,