Ukrainska hästar över Paris - en antologi ukrainsk poesi

”Ukraina är ett eget land, med ett eget språk, en egen kultur och en egen historia.”

Så börjar förordet till den lilla poesivolymen Ukrainska hästar över Paris. Det är författaren och forskaren, sedermera professorn i slaviska språk, Per-Arne Bodin som gett ut och översatt två ukrainska poeter, Ivan Dratj och Lina Kosenko (Arbetarkultur, 1987).

Bodins förord är informativt. Han fortsätter; ”På grund av historiska orsaker är förhållandet mellan Ukraina och Ryssland ännu mer komplicerat än förhållandet mellan Ryssland och andra Sovjetrepubliker.”

I trehundra år – från början av 1300-talet till mitten av 1600-talet var Ukraina en del av Polen. ”Genom detta förhållande öppnades Ukraina för västerländskt inflytande mycket mer än det Moskovitiska riket. Häri ligger också början på Ukrainas egenart i andra avseenden.”

Taras Sjevtjenko (1814-1861) brukar betraktas som Ukrainas natiionalskald. I sin översättningsvolym har dock Per-Arne Bodn valt att fokusera på två moderna poeter, Ivan Dratj (1936-2018) och Lina Kostenko (1930-). Båda tillhörde den gruppering som brukar kallas sextiotalisterna; en generation sovjetukrainska författare som debuterade på 50- och 60-talen och som bröt med den socialistiska realismen inom litteraturen. Många av dem dömdes till långa fängelsestraff för antisovjetisk propaganda och borgerlig nationalism (källa: Wikipedia och Per-Arne Bodin).

Ivan Dratj föddes 1936 i en liten stad inte långt från Kiev. Han studerade film i Moskva, och han har arbetat som filmfotograf. Hans första diktsamling Solrosen utkom 1962. ”Dratj är på samma gång en mycket ukrainsk och mycket internationell poet. Han tar ofta upp teman från det västerländska kulturarvet /…/ men Ukraina, och särskilt det ukrainska landskapet finns ständigt närvarande, om inte som ämne eller motiv så som bildled i hans metaforer” (Per-Arne Bodin).

                                               -

            Träden väntar på mig

 

            Träden väntar på mig

            och löven faller på stigen.

            Och stjärnorna faller i min hand.

            Och sömnen faller i gräset.

 

            där man väntar på mig

            gnisslar grinden sorgmodigt,

            och himlen sveper en yllehalsduk

            om halsen mot vinden.

 

            Där man väntar på mig,

            håller man fingertopparna mot läpparna,

            håller man skämtet i dödens grepp,

            håller man tårarna borta.

 

            Se, där man väntar på mig,

            irrar mitt förvirrade förstånd,

            med byxorna uppkavlade till knäna,

            i det varma regnet, under träden.

 

            Där man väntar på mig,

            breder man ut tung lärft.

            Sträcker ut tunga armar

            och hårda budord.

            av Ivan Dratj, övers. Per-Arne Bodin