I Orden är försenade får vi läsare följa med ett mycket disciplinerat diktjag, på jakt efter de levande orden och i sökandet efter vad man kan kalla tristessgenombrytande grundupplevelser.
Det handlar då
mycket om naturens självläkande krafter, speglade i människan, men också mystiska
intryck från ett uppgående i månens strålar, i dimman, vattendragen och gräset.
Det sistnämnda döljer ofta kyrkogårdar.
Det rör sig om romantisk naturlyrik av högsta karat. En depressiv stämning griper ändå allt som oftast tag i diktjaget. Det är något som skaver. Det är kontrasten mellan hemlandet (Iran) som hon lämnat, med dess grymma utveckling under ayatollornas tid vid makten, och det svenska nya landet, där det är mörkt och kallt och alla tecken inte går att tyda.
En hel avdelning i diktsamlingen ägnas minnena av förtryck, slumpmässiga gripanden och moralpoliser. Det är inte bara Iran det gäller; det rör alla länder där mänskliga rättigheter förtrycks i religionens namn. I detta sammanhang ingår den mycket vackra dikten om de dansande dervischerna:
/../
I heta gränder
jagas dervischer
för att de erkände sina
begär
De pantsätter ögonen
för att få sjunga om livet
Folk köar
vill höra de glada rösterna
När dervischerna försvinner
i dimman
uppenbaras fåglar
med struparna fulla av nya
sånger
Sista avdelningen
i diktsamlingen andas budskapet att det är svårt att finna sig tillrätta i det
nya landet, Sverige, men det går. Men det krävs att man som poet gör orden på
det nya språket till sina. Då kan t.o.m. kärleken gripa tag i det som väntar på
inskrift:
”Ett kallt viskande sus, sjöng i vårt hjärta”
Fotnot: Jila Mossaed (f. -48) har givit ut nio diktsamlingar på svenska. 2018 blev hon invald på stol nr 15 i Svenska Akademien,
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar