Vesuviusgruppen bestod av tre personer brukar man säga (fast då glömmer man konstnären Leif Elggren som också borde räknas in). Tre poeter var det i varje fall, Öijer, Söder och Fylkeson.
Malmöligan, när den framträdde, dubblerade det till sex. (Men också den bilden måste nyanseras då medlemmarna anslöt sig allteftersom. Sist in var Lundberg.)
Alltså bestod
Malmöligan av dubbelt så många poeter som Vesuvius. Dubbelt så starkt, dubbelt
så bråkigt. Dock svårt att slå Vesuvius i konstnärlig målmedvetenhet och
aggressiv vilsenhet om det nu var Malmöligans avsikt.
Jag för min del ville starta en poesigrupp i Vesuvius’ efterföljd med Thomas C Ericsson och Lukas Moodysson som medlemmar, följaktligen skulle vi vara tre poeter inklusive mig själv, men Malmö visade sig erbjuda större lockelser för Lukas. Malmöligan innebar en enad front – eller var det en chimär?
I mina planer var vi
en poet i Stockholm, en i Vimmerby och en i Skåne. Planeringen gick snabbt men
utförandet gick trögt. På papperet funkade det och poeter äter ju papper!
Vid sidan av sammanhållningen som manifesterades genom namnet Malmöligan fanns de ständigt närvarande splittringstendenserna, De kom att ta överhanden och var och en återupprättade sina solitära vägar; Linde, Soutkari, Altgård, Moodysson, Sandell, Lundberg. Rena smörgåsbordet inför evigheten! Snabbt avätet och till synes ramponerat, men solidariteten låg kvar som en underjordisk gnista bland avsparkade skor och cowboyboots. Vildsinta och brådstörtade var de, var deras signum,
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar