Vad hände med Poetry Slam-rörelsen?
När jag efter en tids tvekan bestämde mig för att börja tävla i poesi var det början av 2000-talet. Det fanns ett både brett - vad gäller olika åldrar och stilar - och skarpt - vad gäller uttryck och engagemang - garde att lära känna och luta sig emot. Poeter som Evy Söderman, Johan Nordgren och Margareta Hammar hade redan varit verksamma under en tid och skulle fortsätta att verka på obestämd tid. Värdar och traditionsbärare som Jasim Mohamed och Erkki Lappalainen var fortfarande verksamma och introducerade nykomlingar till tävlingsformen och konstarten Poetry Slam
Uppmuntrad av detta nya scenutrymme som öppnade sig för den muntliga poesin beslöt jag mig för att sluta med öppna scener (såvida de inte var en del av slam-scenen) och gå in i det omöjliga, att börja tävla i poesi
Sagt och gjort, jag började delta i Poetry Slam och fann - inte så mycket framgång, kanske, men väl stark gemenskap med mina medtävlanden. Poeter vi alla beundrade växte upp ur den gynnsamma myllan, som Johannes Anyuru och Daniel Boyacioglu. Men sen hände något - och då är vi framme vid mitten av 10-talet. Behovet av bekräftelse genom snabba segrar växte sig starkare hos en del medverkande. Åldersspannet minskade, poeter fick höra att de var för gamla och borde lägga av. En slags jakten mot nollpunkten hade inletts.
Visst kom det en pandemi emellan men någonting har hänt med rörelsen. Generationsskiftena går snabbare och snabbare, de som inte slår igenom snabbt lägger av
Kvar på scenen står en mik och en poets möjligheter. Öppen scen regerar, igen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar