”Upphörligheten” av Kristoffer Leandoer (Pequod Press, 2021)

Kristoffer Leandoers nya diktsamling Upphörligheten bjuder på en räcka möjliga jag och möjliga positioner, ändå kokar allt ner till ett och samma. Vägarna till Upphörligheten är olika, men alla ska vi den vägen vandra. Det handlar alltså om döden, som upphörligheten är ett egenuppfunnet ord för.

Leandoers nya dikter är paradoxernas mark, de utsäger saker som de genast tar tillbaka. Läsaren hinner hisna medan hon smälter formuleringarna. Den här dikten jobbar på bra med att upphäva sina egna utsagor tills det rena intet återstår.

 

                      Jag trodde det var döden jag flydde ifrån, men det var livet.

                      Och det var det som var livet,

                                                                 den flykten

                      och det var det som var döden:

                      Och om jag flytt åt motsatt håll?

                                                                 Det hade varit samma sak.

 

Döden gör sig påmind diktsamlingen igenom, men det är en vital, närmast lekfull röst som styr pennan. Diktsamlingen igenom vrider och vänder Leandoer på döden, som fenomen, som faktum, som grundläggande i människornas liv. Lite av ett spel, men den vanliga kortleken är undanlagd, i stället tas de urgamla tarotkorten till heders, som hos Eliot.

Jag ser dock inga magiska aspekter på diktsamlingen, det mesta är glasklart formulerat om än uppbyggt av paradoxer. Det känslomässiga engagemanget hos författaren liksom döljs av filosofiska, aforistiska formuleringar, vilket är på gott och ont. Ett nappatag på allvar med dödens käftar skulle nog kräva dubbel chokladranson hos läsaren, som tröst och för att överbrygga svårigheterna, allsköns djävulskap. I stället finner vi en ganska fridfull åskådning av döden, alltings mitt eller alltings fjärran periferi, beroende på hur man ser det.

Den här formuleringen tar mig dock hårt och är diktsamlingens enskilt finaste stund. ”Vad som än händer kommer vi alltid att ha funnits.” Fångar inte den enkla formuleringen en extrem kluvenhet inför detta att vara av livet, att ha levat och redan mist så mycket, och än mera återstår att mista. Ändå är det en slags stolthet som lyser igenom, över detta att vara människa.

Jag vill sammanfattningsvis säga att diktsamlingen som helhet hade tjänat  på om poeten hade sovrat mer bland sina filosofiska infall, så att de mer känslomässiga aspekterna hade stått fram starkare, men jag inser att det kanske inte är hans grej att gå så helt upp i känslornas våld. Författaren vill behålla sin frihet också i den mån det går när man (tankemässigt) ställs inför döden, alltings slutpunkt om än inte alltings mål. Den här dikten är i alla fall en ömsint goding, som visar vad Kristoffer Leandoer i sina bästa stunder är kapabel till, som försångare:

                     Molnen är större än drömmen.

                      Drömmen är större än livet.

                      Livet är större än döden.

                      Molnen får nätt och jämnt plats på himlen.

                      Himlen får inte plats någonstans.

                      Döden får plats i min ficka.

                      Drömmen har inga fickor, den heller.

                      När drömmen tar slut får den plats överallt.

                      Vartenda moln på himlen har jag själv drömt dit