Dem obefintliga konversationen om den obefintliga litteraturen, dvs. allt som inte uppmärksammats, plus allt som skrivits om men aldrig problematiserats, är svår att säga något om – men Axel Liffner-priset är stort.
Axel Liffner var min förebild. Jag var 17 år när jag mötte honom första och enda gången (men jag läste ju hans böcker) på något föredrag om litteratur. Han hade grova händer och hörde dåligt, jag var lite rädd för honom, men överraskades av hans välvilja och värme.
Han åkte spårvagn,
kanske inte genom ljuva livet, men väl arbetslivet. Detta till en början, sen
som medarbetare i tidskriften 40-tal säkert mera vacklande mellan försörjning
och fri konstutövning, tills han klev av och tog över redaktionssekreterarjobbet
på Aftonbladet, en tvärviggsdemokrat (vad jag nu menar med det) och största
kännare av poesin som grundbult i ett samhälle – så grattis Rebecka Kärde till
detta fina pris, må du igenkänna också långväga resenärer!
I skrivande stund nås jag av budskapet att Axel Liffner i sin ungdom och sitt tidiga vuxenliv, förutom en rad andra anställningar jobbade som busskonduktör, inte spårvagnskonduktör. Saken måste undersökas närmare.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar