I
Igenkänningstecken
t.o.m. ringen och klockan
har dom tagit av mig
jag upplever mig som avpersonifierad
nåt hår har jag inte kvar
men en hatt hade jag förstås
för att dölja min kala skalle
det finns ett fotografi –
men nu är jag en bit kött bara
som någon slängt ner i gropen
jag hittar de gamla bilderna
jag har kvar ringen på fingret
och jag har mitt leende kvar
nu är jag befriad från igenkänningstecken
lagd i en grop bara
när arkebuseringsplutonen närmade sig
ropade jag ”Leve Trotskij”
kunde inte låta bli
det har förblivit vänsteroppositionens slagord
alltid retar det någon
jag borde väl ha ropat på Gud istället
eller på mamma
gud hjälpe mig
Fotnot: Detta är början på en diktsvit som kommer att publiceras i sin helhet som ett särtryck på Författares Bokmaskin. Copyright Andreas Björsten
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar