Vilken rackarns fin volym! Samfundet de Nios nyligen utgivna litterära kalender för 2022 påminner oss om vad en påkostad litterär tidskrift (eller just kalender) skulle kunna vara.
Dvs. en sådan här
välmatad kalender med olikartade bidrag som ändå samverkar till en helhet finns
ju redan, jag håller den i min hand. Men en motsvarande påkostad
litteraturtidskrift saknar vi. Till skillnad från vad som hänt – nedläggningar av
besparingsskäl – med de större kulturtidskrifterna som förlag stod bakom kan
något liknande inte hända med denna litterära kalender då dess utgivning finns
reglerad i grundaren Lotten von Kraemers testamente.
Kanske är Bonniers Litterära Magasin ändå inte idealet, kanske ser många i dag rentav hellre en årlig litterär kalender med integritet. Det här årets upplaga, som ter sig ovanligt fin, är en bred, genomarbetad samling texter där vi bland mycket annat kan läsa ledamoten Astrid Lindgrens till Samfundet de Nios styrelse riktade prisnomineringar till Samfundets stora pris. Fascinerande och glädjande att se att Gustaf Adolf Lysholm faktiskt var aktuell för priset, nominerad av Astrid Lindgren (jag vet inte om han någonsin fick det). I övrigt många värdefulla publiceringar i årgången, Lina Hagelbäck blixtrar till med nya dikter under rubriken Poetskötsel. Johanna Ekström skriver om skönheten som felkälla i mänskliga relationer. J. E. har jag inte läst sedan debuten med Skiffer men hon skriver öppet, frimodigt och vackert om vad skönhet kan tänkas vara och betyda för sin bärare. (Sorg över hennes alltför tidiga bortgång.)
Vackrast ändå är nestorn Lasse Söderbergs dikt till årskamraten (1931) Tomas Tranströmer:
Jag såg honom gå
med trevande steg
bland sten och mossa
i en mellansvensk
skog
När vi kom till en
glänta
stannade han och lyfte
huvudet.
Jag kunde höra
honom tänka:
Ja, klarhet.
Gåtfull klarhet.
I den här boken finns det mycket mer att läsa. Ta dig tid.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar