Icke-linjär tid
Naja Marie Aidt är författaren som i samma bok blandar drag av diktsamling, dagboksroman, dagbok och mail-roman. Den härbärgerar alla dessa genrer, men blir därmed i grunden helt sin egen. Det enda den på en del av sidorna vill förmedla är ett skrik, men så mycket poet är Aidt att hon inte kan låta bli att slipa på formen till högsta verkningskraft. Det är en sista tjänst hon kan göra sin döde son, att låta boken kring hans minne bli så tät och viktig som möjligt. Till de egna raderna kommer ett ymnigt citerande, något jag brukar ha svårt för, men i detta sammanhang blir t.o.m. Anne Carson gripande. (Översätta från gammalgrekiska kan hon ju.) Allt detta som led i en sorgeprocess.
Aidt är en lysande författare, först står hon tomhänt och stum inför döden som landar på hennes egen tröskel, tar hennes näst äldste son Carls liv. Därefter skriver hon befriande, fritt kritiserande av varför hjälpen dröjde så länge och rasande-rörande. Något lossnar, sinnet möter sorgen planterad i dagbokens smärta. En dikt- och prosabok som är bland det bästa jag läst på länge.
”Som om poesin med sitt väsen gör det möjligt att röra sig fritt i tid, som om den linjära tiden upphävs medan man skriver, så att en flik av framtiden blir synlig, i ett kort och mystiskt ögonblick.” (s. 142)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar