Antecknat under läsningen av Carina Rydbergs Vitt slödder (Bonniers, 2022)

Också med bruten högerarm orkar jag lyfta Carina Rydbergs Vitt slödder. Det är en tunn bok.

Vitt slödder = White Trash. Direktöversättning från engelskan. Varför detta uttryck? Är det modigt eller bara dumt? Det funkar dock i berättelsens sammanhang.

Skildringen av 70-talets skolmiljö är magnetisk. Jag känner igen mig. Snart måste Bowie komma och rädda oss halvvuxna undan tristessen. (Bowie gör entré på s. 34.)

Är det Vällingby eller Hässelby hon vuxit upp i, var stod de där hyreshusen?

Jo, jag var nog lite dunkelt attraherad av henne vid tiden för Den högsta kasten och Djävulsrockan. Ville komma till hennes försvar på oklara grunder. Men det var inget hon behövde.

*

Är det bara igenkänning det handlar om, det starka intryck som boken inledningsvis gör?

Carinas huvudperson som uttalat är hon själv, går på Kungsholmens gymnasium tre år efter att jag som något äldre gick där. KG som på den tiden onekligen var ett ”nedgånget kråkslott med skitiga toaletter och klassrum som förde tankarna till Hets.”

Hennes första älskare, engelske Graham, introducerade henne till Leonard Cohens musik. Han påstod att ”ganska många människor begick självmord till tonerna av hans sånger”. Ett uttalande som förefaller lika delar roande och otäckt.

Recensionen av Grahams kuk finner jag sexistisk.

Här befinner jag mig som längst bort ifrån identifikation med huvudpersonen själv. Sexualiteten både skiljer och förenar, som jag sagt på annan plats.

Något som förbryllar mig är den unga Carinas plötsliga målmedvetenhet där hon dyker upp som utbytesstudent i USA. Hon som nyss beskrivit sin familj som så fattig, ”trashig” och så vidare – hur får hon ingivelsen att åka själv till USA inte bara en utan flera gånger? Jag kände ingen i min förort som gjorde det.

Tiden går, om än alltför långsamt, framåt mot frihet och utlevelse av sexualiteten.

Som berättelse planar Vitt slödder ut efter de inledande, laddade episoderna från plugget,

Jag börjar som läsare se tämligen kritiskt på hennes krassa människoskildring där en manlig älskares impotens avhandlas med kräsen iskyla.

Som blixtrande intelligent författare blir Carina Rydberg ändå en stigande besvikelse.