Att förstå sig på hattbärandets estetik

”Han slutade den fasta platsen just som han skulle till att köpa hatt.”

Precis så börjar Eyvind Johnsons roman ”Slutspel i ungdomen”.

Några rader längre fram säger huvudpersonen Olof till sig själv ”att en hatt inte endast är en prydnad, som skyddar huvudet mot sol och regn utan också är ett stort tecken, en utmärkelse och en invigning”

Att börja bära hatt var uppenbarligen en betydelsefull handling för en ung man på den tiden – romanen utspelar sig 1917. Det betydde att han var på väg att bli vuxen. Det var ett tecken för initiationen i vuxenlivet.

I dag förhåller det sig som bekant annorlunda. Trots enstaka tillfällen, då hattmodet tycks vara på väg tillbaka, har hatten på det hela taget förvandlats till en udda accessoar för nutidens män. Den bärs i första han av män som på något sätt vill sticka ut och göra intryck genom sitt utseende.

Vilka berömda hattbärare från de senaste decennierna tänker ni på? J. R. Ewing? Inte världens mest utslätade rollgestalt. Ernst-Hugo Järegårds vidbrättade? Där fanns ett demoniskt drag, som nogsamt underströks av den geniale skådespelaren.

En gång när jag var i 18-årsåldern – alltså ungefär jämnårig med Olof i Eyvind Johnsons ovannämnda roman – fick jag för mig att jag skulle börja bära hatt.  Ett rent infall, kan det tyckas, men jag gick ändå och köpte en grå filthatt på det stora varuhuset.

Redan första dagen jag bar hatten i Kungsholmens gymnasium fick jag en smäll på huvudet så att hatten åkte av, när jag stod lojt tillbakalutad mot mitt plåtskåp i korridoren. Vänskapliga gliringar omväxlade med mer illvilliga kommentarer.

Några dagar senare slog några så kallade kamrater av mig hatten bakifrån när jag gick på gatan. Det var snöigt och moddigt väder och hatten började snabbt förlora sin fräschör i mer än ett avseende.

”Varför bär du den där hatten?” Den frågan, lärde jag mig snabbt, betydde i själva verket: ”Vem tror du att du är?” Jantelagen tycktes bokstavligen föreskriva att ingen fick klä sig efter eget huvud.

 

Skrivet vid mitten av 90-talet. En under städning nyupptäckt text. Jag har sedan dess lärt mig att poeter följer andra regler, dvs. inga regler alls, vad gäller hattbärandets estetik. Det handlar om att hantera folks fördomar och negativa förväntningar, och komma ut på andra sidan.