Kristina Lugn känns igen i sin sista bok med efterlämnade dikter, Inte alls dåligt, som den heter. Hon känns igen kanske lite väl mycket, då kära teman går igen som ensamhet, sorg och själens vilsenhet i marknadssamhället. Allt är lite blekare och samtidigt övertydligare än förr. Ändå är det naturligtvis värdefullt att hennes efterlämnade dikter kommer ut. Kanske kan man se angelägenhetsgraden som en motsvarighet till Frödings Efterskörd, även om Frödings dikter är starkare.
Enkelheten i
utspelet är fascinerande. Här ett längtansfullt rop:
Våldsamma
känslor vill vakna
Jag
gör det gärna.
Kom,
ville jag säga. Jag ville ropa på er.
Det där är från
den avslutande avdelningen ”Småbitar” som jag först tycker bäst om; korta, ibland
absurda dikter som talar direkt till läsaren. Men efter några omläsningar
framträder styrkorna även i de längre dikterna, de är inte alls enbart upprepande av tidigare tematik utan talar i sin egen rätt med ny fördjupning på sina håll.
Barnen drar med sig så mycket
Min sista sång
ska
ha deras undertoner.
När
jag går bort ska de få nycklarna till min småstad.
Jag
hoppas de vill byta till något större.
Men
min sista sång
ska
vara barnsligt skriven.
Jag
klarar mig inte.
Jag
vet inte vad det innebär att ”klara sig”.
Jag
hoppades för mycket av mig själv.
Jag begärde alldeles för lite av mig själv.
Jag
väntade alldeles för länge.
Oro, ångest och
glädje slåss om herraväldet rakt igenom denna poesi. Så jävar inte läsningen
det omdöme om sina sista dikter som Kristina Lugn själv gav, det här är faktiskt inte alls så dåligt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar