Ra’ad Abdulkadir (1953-2003) är en tilltalande men också gåtfull poet i vars verk grymheten är ständigt närvarande, åtminston i den lilla boken Falk med sol (Lyrikvännens lilla serie 69), Grymheten finns inte så mycket hos poeten själv, som i dikt efter dikt försöker rannsaka den, som hos landskapet och det politiska systemet i hans hemland Irak.
Även om man ska akta sig för att generalisera, det kan bli förgrovat, så finns det ändå tendenser. Så här skriver översättaren Jasim Mohamed i sitt informativa förord;
”Från debutåret
till hans död styrdes Irak av en brutal diktatur vars krig ledde till
förintande sanktioner. De flesta intellektuella lämnade landet hals över huvud.
Abdulkadir däremot stannade kvar med döden ständigt flåsande i nacken.”
Han hittades liggande i sin soffa, fullt påklädd, död, omgiven av alla sina elva outgivna manus och fem utgivna diktsamlingar. Alla fönster och dörrar stod öppna, som om han välkomnade eventuella inkräktare.
Redan här iklär sig poesin en livsavgörande gåta.
Låt vara oförklarligt om hans död var frivillig, byggde på sjukdom eller något annat. För döden är den stora gåtan. Inte för att man kan säga att dikterna egentligen är upptagna av något annat heller. Det är hårda dikter, de räds liksom ingenting som återstår honom att möta.
Hans skugga faller
ner mot gatan,
mannen som står i
fönstret
Hennes skugga
faller ner mot gatan,
kvinnan som står i fönstret mittemot
på den andra sidan
av gatan
Regnet faller på
kvinnans och mannens skuggor
som möts i en lång
kyss
Nattrafikens
strålkastarljus
tränger genom
regnet och kyssen
Det här är en
relativt ovanlig dikt hos Abdulkadir, i och med att jaget inte är ensamt där
det sveper sig i skuggor. Det är betraktarens
röst men han berättar inget om sig själv. Lakonisk och kärleksfull är den bild han
riktar ut mot andra människor.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar