Bland refuseringsbrev man mottagit under åren står Görgen Antonssons omtänksamma refuseringsbrev från 1985 för tidskriften Amalgam i särklass. Hans formuleringar är fulla av synpunkter och råd som jag som vanligt var dålig på att följa.
Om man skriver förutsägbart får man färdiga standardsvar, det finns en logik i det. Ibland dyker dessa torftiga svar upp ändå. Kontakten kan urarta till rena elakheter, kanske för att redaktören vill skaka av sig en alltför envis poet. Man vill inte tro det. Om sig själv och andra.
Jag skrev som bäst under Argusåret 1985
för att sedan finna den rätta tonen först vid millennieskiftet. Men då hade jag
också slutat skicka till storförlagen och tagit mina ord till scenen där dikterna
växte ut, fyra rader i taget.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar