”Bränningar” - autofiktivt av Jack Hildén

Jack Hildén är rätt bra på en likgiltighetens och lojhetens estetik. I sin senaste bok, Bränningar skildrar han en håglös 30-årings kringdrivande liv kring det Solna som blivit hans livs centrum sedan han blev AIK:are ett tiotal år tidigare.

Killen, romanens huvudperson Frank, är kluven. Kokainet och fotbollen drar, men även arbetet på Afonbladets kulturredaktion, som han vid romanens början just har blivit ut-Lasad ifrån. Det framgår inte av romanen om han har några starka konstnärliga lidelser, ens i sin roll som författare, snarare är det så att det är kulturjobbet på AB som gett honom status och en relativt hög inkomst.

Dessutom går det att skryta med inför det motsatta könet. Det är när Frank försöker det under en dejt med sin ex-flickvän Stina som han möts av ett utbrott som skakar om inte bara honom utan även läsaren.

”Det gick inte att vara med dig eftersom du är en parasit. Du är inte en egen person. Det finns inget du vill, och därför går du bara från grupp till grupp och sammanhang till sammanhang och låtsas ett tag tills du tröttnar och går vidare till nästa. Du suger ut folk på blod och inbillar dig dessutom att det är… charmigt, eller nåt? Är jag tydligare nu!”

Ordväxlingen blir ett debacle för Frank som hittills hållit en låg profil i alla sammanhang där läsaren har fått följa med men nu reagerar han direkt:

”Och du är en dum hora”.

Här bränner det till på allvar i boken bortom Franks loja dagdriveri. Det är en skickligt skriven dialog som i ett ganska kort övergång slungar läsaren ut i maximal uppmärksamhet.

Paradoxalt nog är det efter denna händelse som Frank finner tillbaks till sitt skrivande, som ger eufori och inåtvänd glädje under en ensamhetsperiod då han går upp i manuset han arbetar med.

Men därefter är det återigen AIK:s matcher – speciellt hemmamatcherna – som gäller och där festandet i en mindre grupp fotbollsfans som blivit hans närmaste vänner tar upp en hel del av intresset. Gemenskapen med andra svartgula supportrar blir till ett tillfälle att tänja på gränserna.

De veckovis återkommande resorna till Solna – eller åtminstone till någon sportbar med likasinnade – ger struktur åt en torftig vardag och lockar med känslomässig intensitet. En gemenskap med minsta gemensamma nämnare som bas.

Huvudpersonen har utan tvekan fått en faiblesse för olagligheter under resans gång, det blir alltmer märkbart mot romanens slut. Vi ser det i den tilltagande entusiasmen inför läktar”kulturens” pyroteknik (därav titeln Bränningar) och kokain, liksom ett avståndstagande från poliser.

Han blir också indragen i en diskussion om idéstöld mot slutet. där han anklagas för att ha snott intrigen till sin nya bok från en kompis, också han oetablerad författare.

Det går utmärkt att läsa Bränningar som en nyckelroman. Vi har alltså Frank, son till en framgångsrik författare, och dennes nya partner, också inflytelserik kulturmamma. Verklighetens Bengt Ohlson och Åsa Linderborg skymtar bland kulisserna. Men är det Frank eller Jack själv vi presenteras för? Likheterna med verkligheten är många i romanen, Frank tar jobb som textredigerare; själv läser jag i Marianne Lindberg de Geers dagbokvolym Utan hänsyn att hon av förlaget (Kaunitz-Olsson) tilldelats Jack Hildén för att redigera hennes bok.

För att inte tala om alla kulturartiklar av Jack vi redan har fått stå ut med på Aftonbladets kultursida

Så vandrar Jack Hildén den väg där sanningen och ingivelsen bryter arm.